RocknRolla (Guy Ritchie, 2008)

Efter att ha spenderat ett par år med misslyckanden som Swept Away och Revolver har Ritchie gått tillbaka till det han borde hålla på med, knasiga gangsterfilmer med udda karaktärer. När Lock Stock and Two Smoking Barrels kom ut 1998 var jag ynka femton år gammal och blev helt blown away av Ritchies stil. De snabba klippen, den myriad av olika story lines som snillrikt vävs ihop mot slutet. Med RocknRolla har Ritchie styrt in siktet på att återgå till den stil och flair han hade med Lock Stock och Snatch och på så vis styrt in yours truly i tonåren.

Filmens premiss presenteras med Archie, storskurken Lenny’s närmaste hejduk,  som berättare och åskådaren får en hint om vad som komma skall. Storyn kretsar kring en rysk miljonär och hans pengar som ska investeras i London. Oligarken vänder sig till Lenny Cole, spelad av Tom Wilkinson, en sur och hänsynslös gangster med  stort inlfytande i Londons undre värld. Med så mycket pengar i omlopp i en Ritchie-film tar det inte många minuter innan hela Londons seedy underbelly jagar snabba pengar. En revisor, ett gäng småbovar och ett par otroligt seglivade ryska torpeder bildar den kaotiska orkan av stölder, bisarra slagsmål, stulna tavlor, crackrökande rockstjärnor som hugger ner dörrvakter med blyertspennor och kräft-tortyr.

Tempo i RocknRolla är förstås högt, med snabba och inte helt väntade klipp mellan storylines. I sina tidigare alster har klippningen inte varit fullt så ”in front” som RocknRolla, i Lock Stock och Snatch satt jag aldrig och tänkte på att nu jävlar klippts det hejvilt utan det kom sig mer naturligt. Här är det en av de saker som drar ner betyget tyvärr. Manuset är riktigt roligt, med absurda monologer om hur man delar ut en perfekt bitchslap och bisarra dialoger om huruvida det går att prata med Johnny Quid eller om man blir tvungen att prata med pipan.

Är man ett fan av Ritchies första filmer som jag, så kommer man ha kul när man tittar på RocknRolla.

Betyg: 3/5

Disaster Movie (Jason Friedberg, Aron Seltzer, 2008)

Det finns en tradition i Hollywood att göra filmer som parodierar hejvilt på en genre, läs Scary Movie-serien, Epic Movie och diverse andra bottennapp. Disaster Movie är ännu en som sällar sig till denna, av kritiker, folk och primater, bespottade genre.

Disaster Movie handlar om en flock korkade 20-nånting idioter som har olika slags syften med sitt förvirrande kringflackande vid olika tillfällen i filmen. Det är nämligen väldigt svårt att följa handlingen (om det nu ens fans premisser för en sådan) under filmens gång, då produktionsteamet troligen redan på kick offen brutalt mördade screen writern och bad Michael Jacksons apa kasta runt lite med scenerna som den ville. För er som sett ett par blockbusters under 2008 kommer känna igen en del. Batman parodieras (dåligt) 10000 BC. parodieras ännu sämre och en del famösa persona (Amy Winehouse) och fenomen som So You Think You Can Dance (som redan i sig självt är fantastiskt töntigt) parodieras i otroligt långa scener som aldrig tycks ta slut. Som publik till spektaklet vill man vråla CUT! hälften av tiden och resten av tiden dra igång en intifada mot regissörer och producenter, som på nåt outgrundligt sätt lyckats finansiera skiten. Det finns egentligen inga redeeming features i filmen över huvud taget. Jag kunde dock inte låta bli att skratta vid ett par tillfällen. Jag skyller detta på att homo sapiens sapiens delar en del arvsmassa med orangutanger. Favoritcitatet är ”DRUGS ARE GREAT!” vilket säger en del manuset.

Jag tycker du ska se Disaster Movie bara för att den är så hysteriskt dålig och för att du får lite tips om vad du egentligen borde se, t ex Juno och Batman. Eller kanske tittar in på IMDB för att ge den en stjärna i betyg och kanske fastnar för serien MADtv som ett par av medlemmarna av ensemblen sysslar med till vardags, det borde dom för övrigt fortsätta med och ge fan i den typen av intellektuell våldtäkt Disaster Movie levererar.

Om du träffar en människa som seriöst rekommenderar Disaster Movie som en helkväll, spring.

Betyg 1/5