DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/02/04

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

blade_runner_posterBlade Runner är utan konkurrens min absoluta favoritfilm. Originalversionen har jag troligen sett minst fem gånger och när jag såg Scott’s final cut för någon vecka sen kan jag inte påstå att jag blev särskilt besviken den här gången heller.

Blade Runner är en fullkomligt magisk visuell upplevelse. Scott målar upp fantastiska framtidslandskap av Los Angeles med det 700 våningar höga Tyrell-komplexet som ett målande exempel på hur staden framställs. Filmens tempo och sättet hur karaktärerna presenteras pålagt på den de fantastiska omgivningarna och Vangelis perfekta soundtrack blev det som nu kallas för future noir. Harrison Ford spelar Rick Deckard, en halvt pensionerad blade runner som blir återkallad i tjänst för att jaga ner en ny typ av replikanter. Karaktären Deckard får en osökt att tänka på gamla deckarhjältar som Sam Spade (Humphrey Bogart) i John Huston’s The Maltese Falcon (1941). Denna noirkänsla genomsyrar filmen och ger oss ett långsamt tempo och en fantastisk stämning. Harrison Ford gillade inte att jobba med Scott med Blade Runner då det inte kom överens om detaljer i arbetet, men hans rollprestation är klockren och jag vill påstå att, Han Solo får ursäkta) det är hans bäst roll i hans karriär. Rutger Hauer som spelar replikanten Roy Batty rankar filmen som sin absouta favorit och hans gestaltning av den våldsamma men otäckt intelligenta Batty är helt magisk. Alla rollprestationer är otroligt bra i Blade Runner, men Edward James Olmos tar priset som Gaff, en detective vid LAPD som blir Deckards kontaktperson i arbetet med att jag ner Nexus-6 modellerna. Hans udda utseende, kostym och unika ”city speak” dialekt ramar in filmen perfekt. Hans sista replik: ”It’s too bad she won’t live! But then again, who does?” får mig att rysa varje gång.

Det som tilltalar mig mest efter så många genomtittningar är det otroligt detaljerade scenbygget i hela filmen. Särskilt JF Sebastian surrealistiska lägenhet, en enorm våning full med bisarra varelser som gen-ingenjören skapat för att hålla sig själv sällskap. Samma gäller scenerna när Deckard jagar Zhora genom gatorna i Chinatown och Vangelis drömska soundtrack dränker gatuljuden och skiftar total fokus till den livrädda Zhora när hon jagas av Deckard. Ett scen och kamera-arbete som etsar sig fast på näthinnan och får en att längta efter mer.

Storyn kan tyckas linjär för en förstagångstittare men storyn är mer än bara replikantjakt, den utforskar både överbefolkning, människans empati (och brist på empati) och farorna med att trixa med genetiken i syfte att skapa slavar för en dekadent människoras utan tanke på konsekvenserna.

Slutligen. Det finns inget dåligt med den här filmen, storyn med sitt makliga tempo skapar en underbar stämning i Scott’s dystopiska LA, de otrolig vackra vyerna, specialeffekterna, scenbygget, kamera-arbetet och castingen är 100% bra. En perfekt film.

Betyg: 5/5

Annonser

2009/02/03

Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)

Filed under: thriller — drlaser @ 15:08
Tags:

eyes_wide_shutNär den här, Kubricks sista film, hade premiär fick den ett väldigt blandat mottagande av både publik och kritiker. Vissa var förstås väldigt positiva till att Kubrick kom med ny film samtidigt som andra blev besvikna på kvaliteten. Båda hade sina poänger då filmen efter en första titt inte känns riktigt tillfredställande främst när det gäller storyn. Hantverket är förstås precis så bra som det alltid är när Kubrick gör film. Allt från kamera-arbete, ljussättning och musik är fantastiskt bra. Kubrick har fångat in färgerna i New York i juletid som ingen annan regissör kan. Skådespelarvalet kan man heller inte klaga på även om man kan ha åsikter om Tom Cruise är en demon eller inte. Tom Cruise och hans dåvarande hustru Nicole Kidman spelar ett lyckat Manhattan-par som är vackra, välbärgade och har en vacker dotter. De lyckliga paret går i inledningen av filmen på en stor fest som anordnas av en vän till paret. De flirtar båda skamlöst vilt omkring sig, som man kan förvänta sig av vackra människor på fest. Trots detta får man inga känslor av att någon av dem skulle vara otrogna. Senare på festen blir Bill (Cruise) ombedd att ta en titt på en kvinna som verkar ha tagit en överdos i badrummet i Zieglers (Sydney Pollack) spatiösa hem. Det är första inblicken i får av en det som finns under fasaden i dom rika och vackras liv. När det lyckliga paret kommit hem och tänt en hövding berättar Alice (Kidman) om en sexfantasi hon vid ett tillfälle haft om en ung flottist. Detta fart på Bills fantasi och leder till svår svartsjuka från hans sida. Då tar filmen en helt ny vändning då vi får följa med Bill på fantastiska och drömlika äventyr i den smått ockulta värld där de mest perverterade av noblessen håller till.

Filmen handlar på ytan om otrohet och svartsjuka men både manus och hur Kubrick regisserar öppnar en ny dimension i filmen där man inte riktigt vet om det Bill upplever är dröm eller verklighet. Filmen i sin helhet är en utsökt upplevelse i och med det fantastiska hantverk Kubrick står för. Är man bara ute efter ett lättsmält otrohetsdrama bör man leta någon annanstans.

Betyg: 4/5

Blogga med WordPress.com.