DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/02/04

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

blade_runner_posterBlade Runner är utan konkurrens min absoluta favoritfilm. Originalversionen har jag troligen sett minst fem gånger och när jag såg Scott’s final cut för någon vecka sen kan jag inte påstå att jag blev särskilt besviken den här gången heller.

Blade Runner är en fullkomligt magisk visuell upplevelse. Scott målar upp fantastiska framtidslandskap av Los Angeles med det 700 våningar höga Tyrell-komplexet som ett målande exempel på hur staden framställs. Filmens tempo och sättet hur karaktärerna presenteras pålagt på den de fantastiska omgivningarna och Vangelis perfekta soundtrack blev det som nu kallas för future noir. Harrison Ford spelar Rick Deckard, en halvt pensionerad blade runner som blir återkallad i tjänst för att jaga ner en ny typ av replikanter. Karaktären Deckard får en osökt att tänka på gamla deckarhjältar som Sam Spade (Humphrey Bogart) i John Huston’s The Maltese Falcon (1941). Denna noirkänsla genomsyrar filmen och ger oss ett långsamt tempo och en fantastisk stämning. Harrison Ford gillade inte att jobba med Scott med Blade Runner då det inte kom överens om detaljer i arbetet, men hans rollprestation är klockren och jag vill påstå att, Han Solo får ursäkta) det är hans bäst roll i hans karriär. Rutger Hauer som spelar replikanten Roy Batty rankar filmen som sin absouta favorit och hans gestaltning av den våldsamma men otäckt intelligenta Batty är helt magisk. Alla rollprestationer är otroligt bra i Blade Runner, men Edward James Olmos tar priset som Gaff, en detective vid LAPD som blir Deckards kontaktperson i arbetet med att jag ner Nexus-6 modellerna. Hans udda utseende, kostym och unika ”city speak” dialekt ramar in filmen perfekt. Hans sista replik: ”It’s too bad she won’t live! But then again, who does?” får mig att rysa varje gång.

Det som tilltalar mig mest efter så många genomtittningar är det otroligt detaljerade scenbygget i hela filmen. Särskilt JF Sebastian surrealistiska lägenhet, en enorm våning full med bisarra varelser som gen-ingenjören skapat för att hålla sig själv sällskap. Samma gäller scenerna när Deckard jagar Zhora genom gatorna i Chinatown och Vangelis drömska soundtrack dränker gatuljuden och skiftar total fokus till den livrädda Zhora när hon jagas av Deckard. Ett scen och kamera-arbete som etsar sig fast på näthinnan och får en att längta efter mer.

Storyn kan tyckas linjär för en förstagångstittare men storyn är mer än bara replikantjakt, den utforskar både överbefolkning, människans empati (och brist på empati) och farorna med att trixa med genetiken i syfte att skapa slavar för en dekadent människoras utan tanke på konsekvenserna.

Slutligen. Det finns inget dåligt med den här filmen, storyn med sitt makliga tempo skapar en underbar stämning i Scott’s dystopiska LA, de otrolig vackra vyerna, specialeffekterna, scenbygget, kamera-arbetet och castingen är 100% bra. En perfekt film.

Betyg: 5/5

Annonser

2009/01/09

Assault on Precinct 13 (John Carpenter, 1976)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 0:36
Tags: , , , ,

assault_on_precinct_thirteen_movie_posterJohn Carpenter är mästare på att skapa en konsekvent stämning i sina filmer. Troligen mycket tack vare att han skriver sin egen musik och står för sin egen klippning men också i sin regi. Stämningen i Assault on Precinct 13 är tät.

Filmen handlar om en grupp människor som finner sig belägrade i, en princip, obemannad polisstation. En far som hämnats sin dotters helt oförklarliga mord ramlar in på station med vad som måste vara ett av de största och mest väl utrustade gängen i Los Angeles historia i hälarna. Den svårt chockade mannen går i däck och den ende polisen på plats tvingas samarbeta med en seriemördare, som heter Napoleon, hans medföljande vakter och ett par skärrade sekreterare för att klara livhanken. Det blir ett o herrans skjutande.

Huvudsaken med Assault on Precinct 13 är inte actionscenerna eller fantastiskt drama utan den otäcka känslan man får när man ser filmen. Huvudpersonerna är totalt isolerade från omvärlden och alla försök att ta sig ut eller få tag i hjälp skjuts hastigt i bitar av de ansiktslösa gänget som belägrar polisstationen. Den här känslan förmedlas fantastiskt bra med hjälp av Carpetenter’s sköna soundtrack och grymt foto. Bildkvaliteten är förvånansvärt hög om man tänker på budget och när filmen spelades in. Från början skulle Assault… haft X-rating i USA men Carpenter lyckades lura till sig en R-rating genom att skicka en version till MPAA och sen distribuera en annan. Slugt och bra för oss geeks som gillar våldsamma b-filmer från 1970-talet.

Filmen kan väcka obehag hos korgossar och damer med nerverna utanpå så se den själv eller med en kompis som delar intresset för Carpenter/b-filmer/våldsamheter på film.

Betyg: 4/5

2009/01/08

The Warriors (Walter Hill, 1979)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 23:56
Tags: , ,

thewarriorsAv dom filmerna jag såg förra året var The Warriors en av dom absolut bästa. Man kan ju undra varför det dröjde så jävla länge innan jag såg den med tanke på kultstatusen och grabbigheten som följer med en film som The Warriors. Jag har ingen aning, det får vi aldrig reda på. Hur som helst så såg jag den tillsammans med en hängiven b-filmsförespråkare och en tvättäkta nörd. Perfekt sällskap att titta på den här typen av film. The Warriors är inget man sätter sig ner med flickvännen och tittar på (Harry Potter är ju inte med!). Sen hjälper det om man gillar b-filmer.

Storyn är väldigt enkel. Det hela börjar med att alla gäng i NY träffas för att höra vad Cyrus, the big cheese i gänget Gramercy Riffs (RIFFS!) har att komma med. Mötet slutar hastigt då nån skjuter Cyrus och totalt mayhem utbryter. På något vis blir gänget The Warriors beskyllda för dådet av en lömsk typ och de måste försöka ta sig hem till sin Coney Island turf vilket förstås blir svårt då alla New York’s gäng är vägen.

Filmen härifrån har likheter med tv-spel, då The Warriors hela tiden måste besegra nya fiender för att ta sig till sitt slutmål, och anime-serier som ibland är extremt linjära och hjälten måste besegra en ny bad guy i varje avsnitt (istället för att skurkarna gör gemensam sak och bara gör slut på the pesky hero). Så The Warriors krigar sig igenom New York och stöter på det ena gänget efter det andra. En ruskigt cool detalj är att varje gäng har ett specifikt tema, t ex the Orphans som har köpt sina t-shirtar på samma ställe och Baseball Furies, mina absoluta favoriter, som har NY Yankees uniformer och baseballträn och vevar med.

The Warriors är en kultklassiker utan tvekan och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar baseballträn, mustigt 80-tals soundtrack och gäng med fräna outfits. Se den nu.

Betyg: 4/5

Blogga med WordPress.com.