DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/05/22

Krönika: Top Gun

Filed under: krönika — drlaser @ 18:08

F-14A_Tomcat_over_Iraq_during_Southern_WatchSom åttiotalist tillhörande det manliga könet har jag, precis som många andra fått en del av min uppfostran via Hollywood och då särskilt dess digra register av macho-action-filmer. Som 12-åring var det inte ovanligt att höra mig och jämnåriga gossar gapandes RIIIGGS! Eller I’m too old for this shit, i sann Dödligt Vapen-anda. Diskussionerna på helgerna dominerades av viktiga ämnen som huruvida Jean-Claude Van Damme unde spöa Chuck Norris och vice versa eller om Conan – Barbaren var häftig eller bara löjlig. Men den film som skapade mest ivriga och ibland våldsamma diskussioner var Top Gun. Hela grundpremissen med (för oss gossar) världens coolaste yrke, stridspiloter och hur man blir den bäste på att flyga jävligt fort var bara för cool för att vara sann. De flesta konflikter kom att handla om vem som var coolast, Maverick eller Iceman och om det bara var tramsigt att vara Goose eller om den bonnige andrepiloten hade något som helst värde. Det slutade väl oftast med att Maverick var coolast, Iceman följde ju reglerna. Personligen fattade jag aldrig vad dessa diskussioner handlade om och jag kan tycka att jag så här i efterhand gick miste om nåt viktigt. Jag såg nämligen inte Top Gun förrän någon vecka sedan och fick plötsligt visshet i varför det var så viktigt vem som var vem och om man borde bli stridspilot eller inte.

Som film i sig är Top Gun typisk för Kalla Kriget-eran och Reagans tid vid makten, ryssen ska hållas kort och alla unga män ska sträva efter att skydda fosterlandet med livet som insats. Dessa detaljer var förstås inte intressanta för ett gäng flygplanskåta 11-åringar utan de som var viktigt för dem var själva hjältemodet och det äventyr som utlovades med att flyga för Uncle Sam. För oss svenskar (majoriteten åtminstone) är det i modern tid ett väldigt främmande koncept att ge sig ut och kriga för fosterlandet, de ställde sig 1980-talets gossar helt frågande till. Vad kunde vara bättre än att få flyga och få betalt för det. Den andan förmedlar Top Gun och många samtida actionrullar sprungna ur Reagans Hollywood och inspirerade säkerligen många amerikanska tonåringar att söka till flottan och flygvapnet. Under hela Reagans tid vid makten såg många filmer mer eller mindre ut som rekryteringsfilmer till de Förenta Staternas försvarsmakt eller som enorma moralkakor om vad som händer när man inte tar itu med buset, se Death Wish-serien, med den hämnande Charles Bronson i spetsen för diverse korståg mot namnlösa street thugs. Men på ett sätt är Top Gun en av de mildare uppviglings-eposen som dominerade biograferna under perioden. Top Gun med sina grabbiga karaktärer förmedlar ett budskap om kamratanda, sportslighet och ödmjukhet som ofta var frånvarande i samtida filmer med liknande budskap. Ett strålande exempel på detta är främst vänskapen mellan Goose och Maverick, två män med väldigt olika syn på livet och sätt att vara men även den knivskarpa konkurrensen mellan Maverick och Iceman som sedan byts ut till kamratskap och ömsesidig respekt bidrar till att skilja Top Gun från andra filmer där fokus ligger på att skjuta först och fråga sen.top_gun_maverick_tom_cruise_suited

Sett från min egen uppväxt och även mitt vuxna liv så har jag inte varit med om någon film som så många har ett sånt starkt förhållande till. De flesta av mina manliga vänner såg den någon gång under mellanstadietiden och har pratat om den sen dess. För många är det den första filmen de verkligen kommer ihåg och verkligen gillade. Top Gun fick oss åttiotalister att bli tävlingsinriktade och macho i förtid och fick oss dessutom att snyfta lite varje gång vi hör Great Balls of Fire, stackars Goose favoritlåt, may he rest in peace.

Annonser

2009/05/13

Chungking Express (Wong Kar Wai, 1994)

Chungking_ExpressWong Kar Wai skapade sig ett namn bland den större publiken i väst med  In The Mood For Love där Tony Leung, som medverkar i flera av Kar Wais filmer, och Maggie Cheung känd från bland annat Zhang Yimous Hero. Bland folk invigda i den asiatiska filmscenen är Kar Wai känd och mycket uppskattad för sina mycket säregna och väldigt stiliserade filmer. Wong Kar Wai anses av många vara en modern auteur.

Chungking Express utspelar sig i Hong Kong i ett kvarter som kallas Chungking Mansions, en del av Hong Kong där väldigt många olika kulturer och etniciteter möts. Multituden av språk, etnicitet och kultur skapar en väldigt färgstark och mångfasetterad setting för filmen. I synnerhet om man tänker på Kar Wais fantastiska foto och klippmetod. Storyn är i filmen är tvådelad, men kretsar kring samma ämne. Den första delen av filmen handlar om He Ziwu eller Nr. 233 som är hans tjänstenummer  hos polisen, spelad av Takeshi Kaneshiro som för publiken i väst är mest känd från Zhang Yimous House of the Flying Daggers . När vi möter Ziwu har han precis avslutat ett förhållande med May som han varit ihop med i fem år. Vi får följa hans funderingar kring kärleken och hur han hanterar sin sorg och till slut träffar en annan kvinna. Den andra delen av filmen tar också upp en polis som vi bara lär känna som Nr. 663, spelad av Tony Leung. De båda episoderna av filmen handlar om samma problem men från olika synvinklar och med olika ton. Ziwus del av historien utspelar sig till exempel bara på natten medan 663s episod utspelar sig enbart på dagen, ett stilistiskt grepp som hjälper åskådaren att skilja historierna åt och att uppfatta de olika karaktärerna på olika sätt trots deras uppenbara likheter i både yrke, ålder och disposition till livet och kärleken.

Chungking Express är ett mästerverk. Regin är fantastisk, Wong Kar Wai fångar en total i sin säregna stil med ömsom skakiga handkameror och hastiga byten av kameravinklar. Musiken är briljant, både valet av musik och hur den tillämpas i filmen, bara det faktum att man inte tröttnar på Mamas and the Papas California Dreaming trots att den spelas massor med gånger talar för hur skickligt Kar Wai inkorporerar den i scenerna där den spelas. När han plötsligt spelar What a Diff’rence a Day Makes för fel karaktär så upptäcker man direkt att det är någon som inte stämmer.  Man förknippar musiken så starkt med olika skeenden och karaktärer i filmen att det blir direkt provocerande när det inte stämmer, en fantastisk detalj som bara höjer upplevelsen ytterligare. Manuset är filosofiskt och lågmält och man liksom drömmer med karaktärerna och delar deras ömsom insiktsfulla, ömsom infantila funderingar kring kärlek och livet i allmänhet. Castingen är även den helt och hållet hundra procent rätt, skådespelarna känns som födda in i filmen, Kaneshiros pojkaktiga utseende (fantastiskt snygg karl) och Tony Leungs halvsorgsna uttryck är perfekta men den rollprestation som är mest imponerande är Faye Wongs. Hon spelar den mystiska och oberäkneliga Faye som arbetar på gatuköket som 663 är stamkund på.

Sammanfattningsvis kan man säga att Chungking Express är inget man får missa, vare sig man är filmnörd eller bara är intresserad. Om man inte har sett en Wong Kar Wai film någon gång rekommenderar jag starkt att börja med Chungking, du kommer garanterad vilja se mer av Kar Wais verk. En underbart bra film.

Betyg: 5/5

2009/05/12

Push (Paul McGuigan, 2009)

Pushposter08Ibland stöter man på filmer när man kommer på sig själv med att tänka: ”Men varför gjorde dom så där, dom borde ju ha gjort så här”. Push är en sådan film, en film som skulle ha kunnat bli riktigt bra om man hade haft lite större budget och en inte fullt så förvirrad manusförfattare.

Storyn i Push kretsar kring unge Nick som ärvt förmågan att flytta saker med tanken av sin far som man får möta direkt i inledningen av filmen då han mördas av Henry Carver, chefen för Division. En statlig myndighet som håller reda på människor med olika krafter. Henry Carver själv är en pusher, han har förmågan att övertala folk att göra vad han vill. När vi möter Nick senare i livet bor han i Hong Kong för att komma undan Division och möter där Cassie, en watcher, som har förmågan att se in i framtiden. Hon övertygar Nick att för att stoppa deras död, som hon förutsätt, måste leta reda på en pusher vid namn Kira.

Push är inte en bra film. Cinematografi och regi är överansträngt och går i de flesta fall alldeles för långt i sina försök att se ”indie” ut ett bra exempel är den hejdlöst klyschiga scenen då Nick vandrar fram och tillbaka och inte riktigt vågar prata med Kira som i sin tur vandrar fram och tillbaka i ett angränsande rum till ljudet av en embarmligt såsig poplåt. Även om regin och fotot är ganska dåligt så slutar man märka det när man börjar störa sig på storyn istället. Settingen i Hong Kong, om än exotiskt, känns väldigt osannolik, varför är alla människor med superkrafter i Hong Kong? Men det största problemet med storyn är elementet med watchers, de som kan se in i framtiden. Manusförfattaren anstränger sig till det yttersta för att skapa en invecklad story där åskådaren varken vet ut eller in men skjuter över målet vid varje ansträngt försök. Till slut är storyn så invecklad att det verkar som man aldrig kommer få se ett slut. Tyvärr är den inte invecklad på ett bra sätt då varken manusförfattare eller regissör har kapaciteten att hantera den.

Om man är intresserad av superhjältar och superkrafter men inte har så höga krav på vare sig manus eller regi så ska man gå och se Push. Annars kan man vänta på DVDn.

Betyg: 2/5

Slumdog Millionaire (Danny Boyle, 2008)

Filed under: relationsdrama — drlaser @ 16:50
Tags: , , , , , ,

Slumdog_millionaire_ver2Danny Boyles indiska feel good-drama blev förra årets mest omtalade och hyllade film, inte bara för att det var just Danny Boyle som efter fiaskot med The Beach och den relativt lyckade 28 Days Later nu skulle återupprätta sin status som intressant regissör utan även ämnet kring hur Indien framställs och lite allmänt gnäll om huruvida det är vansinnigt okänsligt att kalla fattiga barn för slumdogs. Filmen överöstes med Oscar bland annat för bästa film och för bästa regi, även om detta inte ska tas som ett vattentätt kvalitetsmärke så lyckades Oscarsjuryn pricka rätt denna gång då regin är mycket bra. Huruvida det är 2008 års bästa film kan jag ännu inte uttala mig om.

Slumdog Millionaire handlar om två indiska pojkar födda in i fattigdom i Juhu en fattig förstad till Mumbai. I inledningen i filmen möter åskådaren Jamal Malik som förhörs av polis och förhöret formar hur filmen berättas. Utfrågningen tar oss till brödernas barndom och landar i olika skeden i deras liv som format dem och deras förhållande till varandra tills man slutligen hamnar i nutid och Jamals deltagande i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär?.

Det finns egentligen inte mycket att anmärka på i Slumdog utan snarare tvärtom. Danny Boyles regi är mästerlig och ljud och soundtrack är mycket, mycket bra. Bröderna Malik gestaltas trovärdigt av Dev Patel (Jamal), känd från tv-serien Skins och Madhur Mittal som storebror Salim. Boyle lyckas utmärkt med att få ihop alla olika plot lines i det från Citizen Kane lånade narrativet och den Bollywoodska kärlekshistorien får vilken biobesökare som helst att smälta.

Man skulle kunna tro att filmen är värd en femma efter en sådan här hyllning, men faktum är det känns som att det saknas någonting. Filmkonstverket är helt utan anmärkning och Oscar för regi var rättvist men jag tycker att Boyle skulla kunna vågat visa upp den mörkare sidan av Indien som lite ignoreras som för att inte skrämma åskådaren och det ligger filmen i fatet då den skulle ha känts mer trovärdig. Om man väljer att bortse från detta och går på premissen feelgood-rulle blir man absolut inte besviken.

Betyg: 4/5

Revolutionary Road (Sam Mendes, 2008)

Revolutionary_roadEn film av Sam Mendes med paret Winslet Di Caprio får förstås enorma förväntningar på sig och med all rätta. Sen Sam Mendes förtrollade publiken med American Beauty 1999 har hans Jar Head och Road to Perdition passerat utan samma beröm som hans regidebut i American Beauty och med Revolutionary Road tyckte jag personligen att det var dags att se den Mendes som gav oss sagan om den deprimerade Lester Burnham.

I Revolutionary Road återvänder Mendes till ämnet nonkonformitet när han via Di Caprio och Winslets unga par ger publiken en historia om att våga trotsa strömmen och följa sin egen väg. Handlingen utspelar sig i New York på 50-talet och paret Frank och April Wheeler efter att ha gift sig flyttar i ut i förorten för att uppfostra sina barn där. April vantrivs som hemmafru och Frank hatar sitt jobb på en annonsfirma. Sakta börjar det knaka i fogarna när parets dröm om att flytta till Paris och börja om på nytt grusas av tvivel från Franks sida och en oönskad graviditet som förvärrar situtaionen makarna emellan.

Mendes känns som rätt regissör att ta sig an ämnet kring viljan att bryta sig loss men i Revolutionary Road når han inte riktigt ända fram utan tappar spåret i den senare delen i filmen då han i stället väljer att lägga all fokus på Di Caprio och Winslets skådespeleri sinsemellan. Detta är förstås inte bara dåligt då de båda är fantastiska skådespelare som har ett mycket bra samspel men jag hade önskat att Mendes försökt driva igenom en poäng kring ämnet på ett tydligare sätt istället för att överge det totalt och fokusera på en slags relationspjäs med enbart Di Caprio och Winslet. Stundtals är deras passionerade gräl vädligt trovärdiga men i längden blir det teatraliskt om man önskar att handlingen kunde få  stå i fokus istället för att fiska Oscars till huvudrollsinnehavarna. För det är faktiskt så det känns när alla sidokaraktärer inklusive parets barn plötsligt och utan förvarning fasas ut och det enda åskådaren får se är Di Caprio och Winslet kasta välskrivna och välspelade repliker fram och tillbaka i parets förortsvilla. Oscarsjuryn verkade dela mina åsikter när de istället för att nominera huvudrollerna nominerade Michael Shannon till en Oscar för bästa biroll för sin briljanta gestaltning av parets hyresvärds son som spenderar sin tid på en institution för mentalt sjuka. Han blir istället för paret Wheeler den som får förkroppsliga ämnet om egenvalt utanförskap.

På det stora hela är Revolutionary Road en klart sevärd film, särskilt för den som är ett fan av Leonardo Di Caprio och Kate Winslet. För oss som väntade oss ny American Beauty är väntan ännu inte över.

Betyg: 3/5

Blogga med WordPress.com.