DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/04/06

Punisher: War Zone (Lexi Alexander, 2008)

punisherwarzoneteaser1Punisher: War Zone kunde lika gärna ha döpts till Punisher: Horrible shitcrap och det vore en försköning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg den här filmen. Vad i fan menar hon med det här? Jag skyller på mitt långt gångna serienörderi som får mig att se sånt här. När jag hade sett Daredevil med en av världens sämsta skådespelare i huvudrollen så tänkte jag att nu kan dom inte gärna sjunka lägre (Nick Fury-filmen med The Hoff i huvudrollen är iaf tillräckligt rolig för att man ska klara av den) men jag fick tji. Tydligen ska den här filmatiseringen av Marvels obehagligaste hjälte vara del av nånting som kallas Marvel Knights, filmer för en lite äldre/tuffare publik. Tydligen inte det smartaste Marvel Inc. hittat på hittills. När jag läste om Marvel Knights konceptet efter att ha suckat mig igenom filmen började jag fundera på vad i War Zone som skulle vara riktat mot en äldre/tuffare publik. Är det det helt vansinnigt orealistiska våldet, ett exempel: the Punisher slår in hela ansiktet på en kille, det säger bara fras, är det löjligt dåliga manuset, eller är det dom hopplöst dåliga skådespelar insatserna? Ray Stevensons tolkning av den härjade Frank Castle är pinsam, det räcker inte med att vara bildlik Frank, på film måste man tyvärr skådespela också. Men Ray är inte sämst.  Dominic Wests asburda dialekt och hans brutala överspel fick mig att vilja leta upp honom och örfila honom i 45 minuter. Wests karaktär Jigsaws brorsa är nog ändå det som är mest förvirrande med hela filmen, han spelas av Doug Hutchison som ena stunden tuggar på sitt eget ansikte och skallar väggar och ena stunden är helt normal. Stackarn bli inkastad i handlingen när Jigsaw promenerar in på dårhuset brorsan bor på och sen drar dom ut och härjar lite. Sen med några kassa plot twists senare ska det bli showdown och Punisher ser besvärad och skjuter av benen på folk sen är det slut.

Punisher: War Zone är en direkt förolämpning av filmmediet, publik och skådespelare världen över. En så här våldsamt dålig film har jag inte sett sen John Carpenter gjorde bort sig total med Ghost of Mars. Det är omöjligt att rekommendera den här filmen till någon över huvud taget. Kanske i studiesyfte under rubriken: Gör för fan inte film på det här sättet.

Betyg: 1/5

Annonser

RocknRolla (Guy Ritchie, 2008)

rocknrolla_posterEfter att ha spenderat ett par år med misslyckanden som Swept Away och Revolver har Ritchie gått tillbaka till det han borde hålla på med, knasiga gangsterfilmer med udda karaktärer. När Lock Stock and Two Smoking Barrels kom ut 1998 var jag ynka femton år gammal och blev helt blown away av Ritchies stil. De snabba klippen, den myriad av olika story lines som snillrikt vävs ihop mot slutet. Med RocknRolla har Ritchie styrt in siktet på att återgå till den stil och flair han hade med Lock Stock och Snatch och på så vis styrt in yours truly i tonåren.

Filmens premiss presenteras med Archie, storskurken Lenny’s närmaste hejduk,  som berättare och åskådaren får en hint om vad som komma skall. Storyn kretsar kring en rysk miljonär och hans pengar som ska investeras i London. Oligarken vänder sig till Lenny Cole, spelad av Tom Wilkinson, en sur och hänsynslös gangster med  stort inlfytande i Londons undre värld. Med så mycket pengar i omlopp i en Ritchie-film tar det inte många minuter innan hela Londons seedy underbelly jagar snabba pengar. En revisor, ett gäng småbovar och ett par otroligt seglivade ryska torpeder bildar den kaotiska orkan av stölder, bisarra slagsmål, stulna tavlor, crackrökande rockstjärnor som hugger ner dörrvakter med blyertspennor och kräft-tortyr.

Tempo i RocknRolla är förstås högt, med snabba och inte helt väntade klipp mellan storylines. I sina tidigare alster har klippningen inte varit fullt så ”in front” som RocknRolla, i Lock Stock och Snatch satt jag aldrig och tänkte på att nu jävlar klippts det hejvilt utan det kom sig mer naturligt. Här är det en av de saker som drar ner betyget tyvärr. Manuset är riktigt roligt, med absurda monologer om hur man delar ut en perfekt bitchslap och bisarra dialoger om huruvida det går att prata med Johnny Quid eller om man blir tvungen att prata med pipan.

Är man ett fan av Ritchies första filmer som jag, så kommer man ha kul när man tittar på RocknRolla.

Betyg: 3/5

Blogga med WordPress.com.