DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/05/12

Push (Paul McGuigan, 2009)

Pushposter08Ibland stöter man på filmer när man kommer på sig själv med att tänka: ”Men varför gjorde dom så där, dom borde ju ha gjort så här”. Push är en sådan film, en film som skulle ha kunnat bli riktigt bra om man hade haft lite större budget och en inte fullt så förvirrad manusförfattare.

Storyn i Push kretsar kring unge Nick som ärvt förmågan att flytta saker med tanken av sin far som man får möta direkt i inledningen av filmen då han mördas av Henry Carver, chefen för Division. En statlig myndighet som håller reda på människor med olika krafter. Henry Carver själv är en pusher, han har förmågan att övertala folk att göra vad han vill. När vi möter Nick senare i livet bor han i Hong Kong för att komma undan Division och möter där Cassie, en watcher, som har förmågan att se in i framtiden. Hon övertygar Nick att för att stoppa deras död, som hon förutsätt, måste leta reda på en pusher vid namn Kira.

Push är inte en bra film. Cinematografi och regi är överansträngt och går i de flesta fall alldeles för långt i sina försök att se ”indie” ut ett bra exempel är den hejdlöst klyschiga scenen då Nick vandrar fram och tillbaka och inte riktigt vågar prata med Kira som i sin tur vandrar fram och tillbaka i ett angränsande rum till ljudet av en embarmligt såsig poplåt. Även om regin och fotot är ganska dåligt så slutar man märka det när man börjar störa sig på storyn istället. Settingen i Hong Kong, om än exotiskt, känns väldigt osannolik, varför är alla människor med superkrafter i Hong Kong? Men det största problemet med storyn är elementet med watchers, de som kan se in i framtiden. Manusförfattaren anstränger sig till det yttersta för att skapa en invecklad story där åskådaren varken vet ut eller in men skjuter över målet vid varje ansträngt försök. Till slut är storyn så invecklad att det verkar som man aldrig kommer få se ett slut. Tyvärr är den inte invecklad på ett bra sätt då varken manusförfattare eller regissör har kapaciteten att hantera den.

Om man är intresserad av superhjältar och superkrafter men inte har så höga krav på vare sig manus eller regi så ska man gå och se Push. Annars kan man vänta på DVDn.

Betyg: 2/5

Annonser

2009/04/06

Punisher: War Zone (Lexi Alexander, 2008)

punisherwarzoneteaser1Punisher: War Zone kunde lika gärna ha döpts till Punisher: Horrible shitcrap och det vore en försköning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg den här filmen. Vad i fan menar hon med det här? Jag skyller på mitt långt gångna serienörderi som får mig att se sånt här. När jag hade sett Daredevil med en av världens sämsta skådespelare i huvudrollen så tänkte jag att nu kan dom inte gärna sjunka lägre (Nick Fury-filmen med The Hoff i huvudrollen är iaf tillräckligt rolig för att man ska klara av den) men jag fick tji. Tydligen ska den här filmatiseringen av Marvels obehagligaste hjälte vara del av nånting som kallas Marvel Knights, filmer för en lite äldre/tuffare publik. Tydligen inte det smartaste Marvel Inc. hittat på hittills. När jag läste om Marvel Knights konceptet efter att ha suckat mig igenom filmen började jag fundera på vad i War Zone som skulle vara riktat mot en äldre/tuffare publik. Är det det helt vansinnigt orealistiska våldet, ett exempel: the Punisher slår in hela ansiktet på en kille, det säger bara fras, är det löjligt dåliga manuset, eller är det dom hopplöst dåliga skådespelar insatserna? Ray Stevensons tolkning av den härjade Frank Castle är pinsam, det räcker inte med att vara bildlik Frank, på film måste man tyvärr skådespela också. Men Ray är inte sämst.  Dominic Wests asburda dialekt och hans brutala överspel fick mig att vilja leta upp honom och örfila honom i 45 minuter. Wests karaktär Jigsaws brorsa är nog ändå det som är mest förvirrande med hela filmen, han spelas av Doug Hutchison som ena stunden tuggar på sitt eget ansikte och skallar väggar och ena stunden är helt normal. Stackarn bli inkastad i handlingen när Jigsaw promenerar in på dårhuset brorsan bor på och sen drar dom ut och härjar lite. Sen med några kassa plot twists senare ska det bli showdown och Punisher ser besvärad och skjuter av benen på folk sen är det slut.

Punisher: War Zone är en direkt förolämpning av filmmediet, publik och skådespelare världen över. En så här våldsamt dålig film har jag inte sett sen John Carpenter gjorde bort sig total med Ghost of Mars. Det är omöjligt att rekommendera den här filmen till någon över huvud taget. Kanske i studiesyfte under rubriken: Gör för fan inte film på det här sättet.

Betyg: 1/5

RocknRolla (Guy Ritchie, 2008)

rocknrolla_posterEfter att ha spenderat ett par år med misslyckanden som Swept Away och Revolver har Ritchie gått tillbaka till det han borde hålla på med, knasiga gangsterfilmer med udda karaktärer. När Lock Stock and Two Smoking Barrels kom ut 1998 var jag ynka femton år gammal och blev helt blown away av Ritchies stil. De snabba klippen, den myriad av olika story lines som snillrikt vävs ihop mot slutet. Med RocknRolla har Ritchie styrt in siktet på att återgå till den stil och flair han hade med Lock Stock och Snatch och på så vis styrt in yours truly i tonåren.

Filmens premiss presenteras med Archie, storskurken Lenny’s närmaste hejduk,  som berättare och åskådaren får en hint om vad som komma skall. Storyn kretsar kring en rysk miljonär och hans pengar som ska investeras i London. Oligarken vänder sig till Lenny Cole, spelad av Tom Wilkinson, en sur och hänsynslös gangster med  stort inlfytande i Londons undre värld. Med så mycket pengar i omlopp i en Ritchie-film tar det inte många minuter innan hela Londons seedy underbelly jagar snabba pengar. En revisor, ett gäng småbovar och ett par otroligt seglivade ryska torpeder bildar den kaotiska orkan av stölder, bisarra slagsmål, stulna tavlor, crackrökande rockstjärnor som hugger ner dörrvakter med blyertspennor och kräft-tortyr.

Tempo i RocknRolla är förstås högt, med snabba och inte helt väntade klipp mellan storylines. I sina tidigare alster har klippningen inte varit fullt så ”in front” som RocknRolla, i Lock Stock och Snatch satt jag aldrig och tänkte på att nu jävlar klippts det hejvilt utan det kom sig mer naturligt. Här är det en av de saker som drar ner betyget tyvärr. Manuset är riktigt roligt, med absurda monologer om hur man delar ut en perfekt bitchslap och bisarra dialoger om huruvida det går att prata med Johnny Quid eller om man blir tvungen att prata med pipan.

Är man ett fan av Ritchies första filmer som jag, så kommer man ha kul när man tittar på RocknRolla.

Betyg: 3/5

2009/02/04

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

blade_runner_posterBlade Runner är utan konkurrens min absoluta favoritfilm. Originalversionen har jag troligen sett minst fem gånger och när jag såg Scott’s final cut för någon vecka sen kan jag inte påstå att jag blev särskilt besviken den här gången heller.

Blade Runner är en fullkomligt magisk visuell upplevelse. Scott målar upp fantastiska framtidslandskap av Los Angeles med det 700 våningar höga Tyrell-komplexet som ett målande exempel på hur staden framställs. Filmens tempo och sättet hur karaktärerna presenteras pålagt på den de fantastiska omgivningarna och Vangelis perfekta soundtrack blev det som nu kallas för future noir. Harrison Ford spelar Rick Deckard, en halvt pensionerad blade runner som blir återkallad i tjänst för att jaga ner en ny typ av replikanter. Karaktären Deckard får en osökt att tänka på gamla deckarhjältar som Sam Spade (Humphrey Bogart) i John Huston’s The Maltese Falcon (1941). Denna noirkänsla genomsyrar filmen och ger oss ett långsamt tempo och en fantastisk stämning. Harrison Ford gillade inte att jobba med Scott med Blade Runner då det inte kom överens om detaljer i arbetet, men hans rollprestation är klockren och jag vill påstå att, Han Solo får ursäkta) det är hans bäst roll i hans karriär. Rutger Hauer som spelar replikanten Roy Batty rankar filmen som sin absouta favorit och hans gestaltning av den våldsamma men otäckt intelligenta Batty är helt magisk. Alla rollprestationer är otroligt bra i Blade Runner, men Edward James Olmos tar priset som Gaff, en detective vid LAPD som blir Deckards kontaktperson i arbetet med att jag ner Nexus-6 modellerna. Hans udda utseende, kostym och unika ”city speak” dialekt ramar in filmen perfekt. Hans sista replik: ”It’s too bad she won’t live! But then again, who does?” får mig att rysa varje gång.

Det som tilltalar mig mest efter så många genomtittningar är det otroligt detaljerade scenbygget i hela filmen. Särskilt JF Sebastian surrealistiska lägenhet, en enorm våning full med bisarra varelser som gen-ingenjören skapat för att hålla sig själv sällskap. Samma gäller scenerna när Deckard jagar Zhora genom gatorna i Chinatown och Vangelis drömska soundtrack dränker gatuljuden och skiftar total fokus till den livrädda Zhora när hon jagas av Deckard. Ett scen och kamera-arbete som etsar sig fast på näthinnan och får en att längta efter mer.

Storyn kan tyckas linjär för en förstagångstittare men storyn är mer än bara replikantjakt, den utforskar både överbefolkning, människans empati (och brist på empati) och farorna med att trixa med genetiken i syfte att skapa slavar för en dekadent människoras utan tanke på konsekvenserna.

Slutligen. Det finns inget dåligt med den här filmen, storyn med sitt makliga tempo skapar en underbar stämning i Scott’s dystopiska LA, de otrolig vackra vyerna, specialeffekterna, scenbygget, kamera-arbetet och castingen är 100% bra. En perfekt film.

Betyg: 5/5

2009/01/26

Max Payne (John Moore, 2008)

Filed under: action,adaption — drlaser @ 17:25
Tags: , , , ,

max_payne_poster2På senare år har två ”nya” genrer slagit klorna i fanboys, cosplayers och allmänheten, helt i takt med tiden. Genrerna jag syftar på är tv-spelsfilm och film som baseras på serier. Max Payne är sprungen ur den förstnämnda då den bygger på first person shootern Max Payne som när det kom var väldigt hypat då man som Max Tvärsur Payne plöjde genom skurkar i bullet time. Jag personligen bara spelat spelet ett par gånger, undertecknad är omvittnad urkass på fps-spel. Det intryck man får efter en stunds smattrande är att spelet är rätt snyggt och bullet time gör sig fint i spelform. Färgtemat i spelet är monokromt och detta har man tagit fasta på i filmen och gör det ganska bra men det kommer tyvärr i skymundan för det horribla skådespelet, saknaden av ett manus som inte skrivits av rhesusapor. Mark Wahlberg som i likhet med Ben Affleck inte har större känsloregister än en vedklabb, spelar Max som fått sin fru och förstfödde mördad av gemena skurkar utan anledning. Det är intrycket man får åtminstone då flashbacks och diverse sura miner ska vara det enda som leder oss att tro att Payne över huvud taget har fått ligga sen amerikanska inbördeskriget. Max spenderar sin tid med att sitta och sura (tungt beväpnad) vid ett skrivbord där det bara landar ”hopplösa” fall. Tydligen är karln så störd att han inte får vara bland folk men han får jobba kvar i alla fall. Ett av dom här fallen får Max att gå ut på en väldigt obskyr lokal där folk tittar surt på varandra och tar nån form av ny och fräsig dödsdrog. En besökare på denna syndens boning snor Max plånbok och går iväg och blir skuren i väldigt många bitar efter att ha fått dödsdrogspanik. Sen kommer kvinnans syster och hotar Max med stryk, men sen blir dom kompisar och ska lösa problem ihop.

Så här dålig är den här filmen. Jag var tvungen att ta små pauser för att inte få en stroke. Det enda som egentligen fick mig att fortsätta titta var att jag satt och väntade på alla coola gunfights i stil med spelet. Jag blev inte nöjd. Med nånting. Max Payne är så fantastiskt dålig att jag inte kan rekommendera den till nån utom möjligen masochister.

Betyg: 1/5

2009/01/09

Assault on Precinct 13 (John Carpenter, 1976)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 0:36
Tags: , , , ,

assault_on_precinct_thirteen_movie_posterJohn Carpenter är mästare på att skapa en konsekvent stämning i sina filmer. Troligen mycket tack vare att han skriver sin egen musik och står för sin egen klippning men också i sin regi. Stämningen i Assault on Precinct 13 är tät.

Filmen handlar om en grupp människor som finner sig belägrade i, en princip, obemannad polisstation. En far som hämnats sin dotters helt oförklarliga mord ramlar in på station med vad som måste vara ett av de största och mest väl utrustade gängen i Los Angeles historia i hälarna. Den svårt chockade mannen går i däck och den ende polisen på plats tvingas samarbeta med en seriemördare, som heter Napoleon, hans medföljande vakter och ett par skärrade sekreterare för att klara livhanken. Det blir ett o herrans skjutande.

Huvudsaken med Assault on Precinct 13 är inte actionscenerna eller fantastiskt drama utan den otäcka känslan man får när man ser filmen. Huvudpersonerna är totalt isolerade från omvärlden och alla försök att ta sig ut eller få tag i hjälp skjuts hastigt i bitar av de ansiktslösa gänget som belägrar polisstationen. Den här känslan förmedlas fantastiskt bra med hjälp av Carpetenter’s sköna soundtrack och grymt foto. Bildkvaliteten är förvånansvärt hög om man tänker på budget och när filmen spelades in. Från början skulle Assault… haft X-rating i USA men Carpenter lyckades lura till sig en R-rating genom att skicka en version till MPAA och sen distribuera en annan. Slugt och bra för oss geeks som gillar våldsamma b-filmer från 1970-talet.

Filmen kan väcka obehag hos korgossar och damer med nerverna utanpå så se den själv eller med en kompis som delar intresset för Carpenter/b-filmer/våldsamheter på film.

Betyg: 4/5

2009/01/08

The Warriors (Walter Hill, 1979)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 23:56
Tags: , ,

thewarriorsAv dom filmerna jag såg förra året var The Warriors en av dom absolut bästa. Man kan ju undra varför det dröjde så jävla länge innan jag såg den med tanke på kultstatusen och grabbigheten som följer med en film som The Warriors. Jag har ingen aning, det får vi aldrig reda på. Hur som helst så såg jag den tillsammans med en hängiven b-filmsförespråkare och en tvättäkta nörd. Perfekt sällskap att titta på den här typen av film. The Warriors är inget man sätter sig ner med flickvännen och tittar på (Harry Potter är ju inte med!). Sen hjälper det om man gillar b-filmer.

Storyn är väldigt enkel. Det hela börjar med att alla gäng i NY träffas för att höra vad Cyrus, the big cheese i gänget Gramercy Riffs (RIFFS!) har att komma med. Mötet slutar hastigt då nån skjuter Cyrus och totalt mayhem utbryter. På något vis blir gänget The Warriors beskyllda för dådet av en lömsk typ och de måste försöka ta sig hem till sin Coney Island turf vilket förstås blir svårt då alla New York’s gäng är vägen.

Filmen härifrån har likheter med tv-spel, då The Warriors hela tiden måste besegra nya fiender för att ta sig till sitt slutmål, och anime-serier som ibland är extremt linjära och hjälten måste besegra en ny bad guy i varje avsnitt (istället för att skurkarna gör gemensam sak och bara gör slut på the pesky hero). Så The Warriors krigar sig igenom New York och stöter på det ena gänget efter det andra. En ruskigt cool detalj är att varje gäng har ett specifikt tema, t ex the Orphans som har köpt sina t-shirtar på samma ställe och Baseball Furies, mina absoluta favoriter, som har NY Yankees uniformer och baseballträn och vevar med.

The Warriors är en kultklassiker utan tvekan och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar baseballträn, mustigt 80-tals soundtrack och gäng med fräna outfits. Se den nu.

Betyg: 4/5

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.