DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/05/12

Slumdog Millionaire (Danny Boyle, 2008)

Filed under: relationsdrama — drlaser @ 16:50
Tags: , , , , , ,

Slumdog_millionaire_ver2Danny Boyles indiska feel good-drama blev förra årets mest omtalade och hyllade film, inte bara för att det var just Danny Boyle som efter fiaskot med The Beach och den relativt lyckade 28 Days Later nu skulle återupprätta sin status som intressant regissör utan även ämnet kring hur Indien framställs och lite allmänt gnäll om huruvida det är vansinnigt okänsligt att kalla fattiga barn för slumdogs. Filmen överöstes med Oscar bland annat för bästa film och för bästa regi, även om detta inte ska tas som ett vattentätt kvalitetsmärke så lyckades Oscarsjuryn pricka rätt denna gång då regin är mycket bra. Huruvida det är 2008 års bästa film kan jag ännu inte uttala mig om.

Slumdog Millionaire handlar om två indiska pojkar födda in i fattigdom i Juhu en fattig förstad till Mumbai. I inledningen i filmen möter åskådaren Jamal Malik som förhörs av polis och förhöret formar hur filmen berättas. Utfrågningen tar oss till brödernas barndom och landar i olika skeden i deras liv som format dem och deras förhållande till varandra tills man slutligen hamnar i nutid och Jamals deltagande i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär?.

Det finns egentligen inte mycket att anmärka på i Slumdog utan snarare tvärtom. Danny Boyles regi är mästerlig och ljud och soundtrack är mycket, mycket bra. Bröderna Malik gestaltas trovärdigt av Dev Patel (Jamal), känd från tv-serien Skins och Madhur Mittal som storebror Salim. Boyle lyckas utmärkt med att få ihop alla olika plot lines i det från Citizen Kane lånade narrativet och den Bollywoodska kärlekshistorien får vilken biobesökare som helst att smälta.

Man skulle kunna tro att filmen är värd en femma efter en sådan här hyllning, men faktum är det känns som att det saknas någonting. Filmkonstverket är helt utan anmärkning och Oscar för regi var rättvist men jag tycker att Boyle skulla kunna vågat visa upp den mörkare sidan av Indien som lite ignoreras som för att inte skrämma åskådaren och det ligger filmen i fatet då den skulle ha känts mer trovärdig. Om man väljer att bortse från detta och går på premissen feelgood-rulle blir man absolut inte besviken.

Betyg: 4/5

Annonser

Revolutionary Road (Sam Mendes, 2008)

Revolutionary_roadEn film av Sam Mendes med paret Winslet Di Caprio får förstås enorma förväntningar på sig och med all rätta. Sen Sam Mendes förtrollade publiken med American Beauty 1999 har hans Jar Head och Road to Perdition passerat utan samma beröm som hans regidebut i American Beauty och med Revolutionary Road tyckte jag personligen att det var dags att se den Mendes som gav oss sagan om den deprimerade Lester Burnham.

I Revolutionary Road återvänder Mendes till ämnet nonkonformitet när han via Di Caprio och Winslets unga par ger publiken en historia om att våga trotsa strömmen och följa sin egen väg. Handlingen utspelar sig i New York på 50-talet och paret Frank och April Wheeler efter att ha gift sig flyttar i ut i förorten för att uppfostra sina barn där. April vantrivs som hemmafru och Frank hatar sitt jobb på en annonsfirma. Sakta börjar det knaka i fogarna när parets dröm om att flytta till Paris och börja om på nytt grusas av tvivel från Franks sida och en oönskad graviditet som förvärrar situtaionen makarna emellan.

Mendes känns som rätt regissör att ta sig an ämnet kring viljan att bryta sig loss men i Revolutionary Road når han inte riktigt ända fram utan tappar spåret i den senare delen i filmen då han i stället väljer att lägga all fokus på Di Caprio och Winslets skådespeleri sinsemellan. Detta är förstås inte bara dåligt då de båda är fantastiska skådespelare som har ett mycket bra samspel men jag hade önskat att Mendes försökt driva igenom en poäng kring ämnet på ett tydligare sätt istället för att överge det totalt och fokusera på en slags relationspjäs med enbart Di Caprio och Winslet. Stundtals är deras passionerade gräl vädligt trovärdiga men i längden blir det teatraliskt om man önskar att handlingen kunde få  stå i fokus istället för att fiska Oscars till huvudrollsinnehavarna. För det är faktiskt så det känns när alla sidokaraktärer inklusive parets barn plötsligt och utan förvarning fasas ut och det enda åskådaren får se är Di Caprio och Winslet kasta välskrivna och välspelade repliker fram och tillbaka i parets förortsvilla. Oscarsjuryn verkade dela mina åsikter när de istället för att nominera huvudrollerna nominerade Michael Shannon till en Oscar för bästa biroll för sin briljanta gestaltning av parets hyresvärds son som spenderar sin tid på en institution för mentalt sjuka. Han blir istället för paret Wheeler den som får förkroppsliga ämnet om egenvalt utanförskap.

På det stora hela är Revolutionary Road en klart sevärd film, särskilt för den som är ett fan av Leonardo Di Caprio och Kate Winslet. För oss som väntade oss ny American Beauty är väntan ännu inte över.

Betyg: 3/5

2009/02/15

Bernard och Bianca (John Lounsbery m fl. 1977)

rescuersposterDisney är utan tvekan en institution som många känner till och väldigt få har gått genom livet utan att ha sett en Disney-produktion. Man diskutera huruvida de filmer som Disney har släppt på senare tid är något att ha om man jämför med t ex Snövit och Askungen som är en vital del av filmhistorien. Men Bernard och Bianca som kom 1977 är inte någon av de Disneyfilmer som kommer upp i samma kaliber som Snövit men det är mycket bra film.

När vi möter huvudkaraktärerna första gången är de båda deltagare av på ett möte som liknar en FN-samling om FN hade styrts av altruistiska möss. Organisationen har fått tag i en flaskpost skickad av den föräldralösa flickan Penny som blivit bortrövad av en smågalen pantlånerska och hennes fyrverkeritokige kumpan. Det beslutas om en räddningsaktion och Bernard och Bianca beger sig medelst albatross till Djävulsbukten för att befria Penny från sina bisarra kidnappare.

Filmen är, Disney’s vana trogen, full med tokiga karaktärer, som de två tama alligatorerna som Medusa har som vakthundar, trollsländan Evinrude som även fungerar som utombordare, den hariga Bernard och den fagra Bianca. Uppväxt som man är med den här typen av film känns det som att återuppleva en del av barndomen och det färgar givetvis hur man ser på filmen och det är barnsligt kul. Filmen är animerad som det gjordes förr, inga ambitioner om 3d eller celshading, utan det är platt, mild färgsättning och i vissa fall lite sketchartad animering, precis som det ska vara för att skapa en bra Disney-känsla. Bild, musik och story i Bernard och Bianca är mycket bra och det är en skön upplevelse för både liten och stor. Även om man inte gillar Disney måste man se Bernard och Bianca för att inte missa den knappt flygvärdige albatrossen Orville och alligatorerna Nero och Brutus. Perfekt familjefilm.

Betyg: 4/5

2009/02/03

Citizen Kane (Orson Welles, 1941)

citizenkane1Citizen Kane är rankad som en av världens bästa filmer av kritiker, filmtidskrifter och filmnördar världen över. Det är inget sammanträffande. Citizen Kane är en mycket bra film, både välberättad och med en tekniskt kunnande som bländar åskådaren. Filmen blev utbuad på Oscars-galan och William Randolph Hearst, som Charles Foster Kane bygger på blev topp tunnor rasande. Citizen Kane har dock fått upprättelse med åren som en av filmhistoriens viktigaste filmer. Det är knappast troligt att det finns en regissör i världen som inte har sett Citizen Kane.

Filmen handlar om Charles Foster Kane, en ung egensinnig man med goda förutsättningar att bli något stort. Kane väljer att ge sig in i tidningsbranschen och gör New York Inquirer till en storsäljare. Storyn behandlar Kanes liv som tidningsmagnat, äkta make, älskare och vän i långsamt men konsekvent tempo. Welles spelar själv Kane och många skådespelare gjorde sin debut i Citizen Kane.

Tyvärr så spenderade jag halva filmen med att försöka hålla mig vaken så blir nog tvungen att se om den och skriva en ny recension senare. Väldigt sevärd film hur som helst. Se den.

Betyg: 4/5

Blogga med WordPress.com.