DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/05/12

Slumdog Millionaire (Danny Boyle, 2008)

Filed under: relationsdrama — drlaser @ 16:50
Tags: , , , , , ,

Slumdog_millionaire_ver2Danny Boyles indiska feel good-drama blev förra årets mest omtalade och hyllade film, inte bara för att det var just Danny Boyle som efter fiaskot med The Beach och den relativt lyckade 28 Days Later nu skulle återupprätta sin status som intressant regissör utan även ämnet kring hur Indien framställs och lite allmänt gnäll om huruvida det är vansinnigt okänsligt att kalla fattiga barn för slumdogs. Filmen överöstes med Oscar bland annat för bästa film och för bästa regi, även om detta inte ska tas som ett vattentätt kvalitetsmärke så lyckades Oscarsjuryn pricka rätt denna gång då regin är mycket bra. Huruvida det är 2008 års bästa film kan jag ännu inte uttala mig om.

Slumdog Millionaire handlar om två indiska pojkar födda in i fattigdom i Juhu en fattig förstad till Mumbai. I inledningen i filmen möter åskådaren Jamal Malik som förhörs av polis och förhöret formar hur filmen berättas. Utfrågningen tar oss till brödernas barndom och landar i olika skeden i deras liv som format dem och deras förhållande till varandra tills man slutligen hamnar i nutid och Jamals deltagande i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär?.

Det finns egentligen inte mycket att anmärka på i Slumdog utan snarare tvärtom. Danny Boyles regi är mästerlig och ljud och soundtrack är mycket, mycket bra. Bröderna Malik gestaltas trovärdigt av Dev Patel (Jamal), känd från tv-serien Skins och Madhur Mittal som storebror Salim. Boyle lyckas utmärkt med att få ihop alla olika plot lines i det från Citizen Kane lånade narrativet och den Bollywoodska kärlekshistorien får vilken biobesökare som helst att smälta.

Man skulle kunna tro att filmen är värd en femma efter en sådan här hyllning, men faktum är det känns som att det saknas någonting. Filmkonstverket är helt utan anmärkning och Oscar för regi var rättvist men jag tycker att Boyle skulla kunna vågat visa upp den mörkare sidan av Indien som lite ignoreras som för att inte skrämma åskådaren och det ligger filmen i fatet då den skulle ha känts mer trovärdig. Om man väljer att bortse från detta och går på premissen feelgood-rulle blir man absolut inte besviken.

Betyg: 4/5

Annonser

Revolutionary Road (Sam Mendes, 2008)

Revolutionary_roadEn film av Sam Mendes med paret Winslet Di Caprio får förstås enorma förväntningar på sig och med all rätta. Sen Sam Mendes förtrollade publiken med American Beauty 1999 har hans Jar Head och Road to Perdition passerat utan samma beröm som hans regidebut i American Beauty och med Revolutionary Road tyckte jag personligen att det var dags att se den Mendes som gav oss sagan om den deprimerade Lester Burnham.

I Revolutionary Road återvänder Mendes till ämnet nonkonformitet när han via Di Caprio och Winslets unga par ger publiken en historia om att våga trotsa strömmen och följa sin egen väg. Handlingen utspelar sig i New York på 50-talet och paret Frank och April Wheeler efter att ha gift sig flyttar i ut i förorten för att uppfostra sina barn där. April vantrivs som hemmafru och Frank hatar sitt jobb på en annonsfirma. Sakta börjar det knaka i fogarna när parets dröm om att flytta till Paris och börja om på nytt grusas av tvivel från Franks sida och en oönskad graviditet som förvärrar situtaionen makarna emellan.

Mendes känns som rätt regissör att ta sig an ämnet kring viljan att bryta sig loss men i Revolutionary Road når han inte riktigt ända fram utan tappar spåret i den senare delen i filmen då han i stället väljer att lägga all fokus på Di Caprio och Winslets skådespeleri sinsemellan. Detta är förstås inte bara dåligt då de båda är fantastiska skådespelare som har ett mycket bra samspel men jag hade önskat att Mendes försökt driva igenom en poäng kring ämnet på ett tydligare sätt istället för att överge det totalt och fokusera på en slags relationspjäs med enbart Di Caprio och Winslet. Stundtals är deras passionerade gräl vädligt trovärdiga men i längden blir det teatraliskt om man önskar att handlingen kunde få  stå i fokus istället för att fiska Oscars till huvudrollsinnehavarna. För det är faktiskt så det känns när alla sidokaraktärer inklusive parets barn plötsligt och utan förvarning fasas ut och det enda åskådaren får se är Di Caprio och Winslet kasta välskrivna och välspelade repliker fram och tillbaka i parets förortsvilla. Oscarsjuryn verkade dela mina åsikter när de istället för att nominera huvudrollerna nominerade Michael Shannon till en Oscar för bästa biroll för sin briljanta gestaltning av parets hyresvärds son som spenderar sin tid på en institution för mentalt sjuka. Han blir istället för paret Wheeler den som får förkroppsliga ämnet om egenvalt utanförskap.

På det stora hela är Revolutionary Road en klart sevärd film, särskilt för den som är ett fan av Leonardo Di Caprio och Kate Winslet. För oss som väntade oss ny American Beauty är väntan ännu inte över.

Betyg: 3/5

2009/04/06

Punisher: War Zone (Lexi Alexander, 2008)

punisherwarzoneteaser1Punisher: War Zone kunde lika gärna ha döpts till Punisher: Horrible shitcrap och det vore en försköning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg den här filmen. Vad i fan menar hon med det här? Jag skyller på mitt långt gångna serienörderi som får mig att se sånt här. När jag hade sett Daredevil med en av världens sämsta skådespelare i huvudrollen så tänkte jag att nu kan dom inte gärna sjunka lägre (Nick Fury-filmen med The Hoff i huvudrollen är iaf tillräckligt rolig för att man ska klara av den) men jag fick tji. Tydligen ska den här filmatiseringen av Marvels obehagligaste hjälte vara del av nånting som kallas Marvel Knights, filmer för en lite äldre/tuffare publik. Tydligen inte det smartaste Marvel Inc. hittat på hittills. När jag läste om Marvel Knights konceptet efter att ha suckat mig igenom filmen började jag fundera på vad i War Zone som skulle vara riktat mot en äldre/tuffare publik. Är det det helt vansinnigt orealistiska våldet, ett exempel: the Punisher slår in hela ansiktet på en kille, det säger bara fras, är det löjligt dåliga manuset, eller är det dom hopplöst dåliga skådespelar insatserna? Ray Stevensons tolkning av den härjade Frank Castle är pinsam, det räcker inte med att vara bildlik Frank, på film måste man tyvärr skådespela också. Men Ray är inte sämst.  Dominic Wests asburda dialekt och hans brutala överspel fick mig att vilja leta upp honom och örfila honom i 45 minuter. Wests karaktär Jigsaws brorsa är nog ändå det som är mest förvirrande med hela filmen, han spelas av Doug Hutchison som ena stunden tuggar på sitt eget ansikte och skallar väggar och ena stunden är helt normal. Stackarn bli inkastad i handlingen när Jigsaw promenerar in på dårhuset brorsan bor på och sen drar dom ut och härjar lite. Sen med några kassa plot twists senare ska det bli showdown och Punisher ser besvärad och skjuter av benen på folk sen är det slut.

Punisher: War Zone är en direkt förolämpning av filmmediet, publik och skådespelare världen över. En så här våldsamt dålig film har jag inte sett sen John Carpenter gjorde bort sig total med Ghost of Mars. Det är omöjligt att rekommendera den här filmen till någon över huvud taget. Kanske i studiesyfte under rubriken: Gör för fan inte film på det här sättet.

Betyg: 1/5

2009/02/04

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

blade_runner_posterBlade Runner är utan konkurrens min absoluta favoritfilm. Originalversionen har jag troligen sett minst fem gånger och när jag såg Scott’s final cut för någon vecka sen kan jag inte påstå att jag blev särskilt besviken den här gången heller.

Blade Runner är en fullkomligt magisk visuell upplevelse. Scott målar upp fantastiska framtidslandskap av Los Angeles med det 700 våningar höga Tyrell-komplexet som ett målande exempel på hur staden framställs. Filmens tempo och sättet hur karaktärerna presenteras pålagt på den de fantastiska omgivningarna och Vangelis perfekta soundtrack blev det som nu kallas för future noir. Harrison Ford spelar Rick Deckard, en halvt pensionerad blade runner som blir återkallad i tjänst för att jaga ner en ny typ av replikanter. Karaktären Deckard får en osökt att tänka på gamla deckarhjältar som Sam Spade (Humphrey Bogart) i John Huston’s The Maltese Falcon (1941). Denna noirkänsla genomsyrar filmen och ger oss ett långsamt tempo och en fantastisk stämning. Harrison Ford gillade inte att jobba med Scott med Blade Runner då det inte kom överens om detaljer i arbetet, men hans rollprestation är klockren och jag vill påstå att, Han Solo får ursäkta) det är hans bäst roll i hans karriär. Rutger Hauer som spelar replikanten Roy Batty rankar filmen som sin absouta favorit och hans gestaltning av den våldsamma men otäckt intelligenta Batty är helt magisk. Alla rollprestationer är otroligt bra i Blade Runner, men Edward James Olmos tar priset som Gaff, en detective vid LAPD som blir Deckards kontaktperson i arbetet med att jag ner Nexus-6 modellerna. Hans udda utseende, kostym och unika ”city speak” dialekt ramar in filmen perfekt. Hans sista replik: ”It’s too bad she won’t live! But then again, who does?” får mig att rysa varje gång.

Det som tilltalar mig mest efter så många genomtittningar är det otroligt detaljerade scenbygget i hela filmen. Särskilt JF Sebastian surrealistiska lägenhet, en enorm våning full med bisarra varelser som gen-ingenjören skapat för att hålla sig själv sällskap. Samma gäller scenerna när Deckard jagar Zhora genom gatorna i Chinatown och Vangelis drömska soundtrack dränker gatuljuden och skiftar total fokus till den livrädda Zhora när hon jagas av Deckard. Ett scen och kamera-arbete som etsar sig fast på näthinnan och får en att längta efter mer.

Storyn kan tyckas linjär för en förstagångstittare men storyn är mer än bara replikantjakt, den utforskar både överbefolkning, människans empati (och brist på empati) och farorna med att trixa med genetiken i syfte att skapa slavar för en dekadent människoras utan tanke på konsekvenserna.

Slutligen. Det finns inget dåligt med den här filmen, storyn med sitt makliga tempo skapar en underbar stämning i Scott’s dystopiska LA, de otrolig vackra vyerna, specialeffekterna, scenbygget, kamera-arbetet och castingen är 100% bra. En perfekt film.

Betyg: 5/5

2009/01/26

Max Payne (John Moore, 2008)

Filed under: action,adaption — drlaser @ 17:25
Tags: , , , ,

max_payne_poster2På senare år har två ”nya” genrer slagit klorna i fanboys, cosplayers och allmänheten, helt i takt med tiden. Genrerna jag syftar på är tv-spelsfilm och film som baseras på serier. Max Payne är sprungen ur den förstnämnda då den bygger på first person shootern Max Payne som när det kom var väldigt hypat då man som Max Tvärsur Payne plöjde genom skurkar i bullet time. Jag personligen bara spelat spelet ett par gånger, undertecknad är omvittnad urkass på fps-spel. Det intryck man får efter en stunds smattrande är att spelet är rätt snyggt och bullet time gör sig fint i spelform. Färgtemat i spelet är monokromt och detta har man tagit fasta på i filmen och gör det ganska bra men det kommer tyvärr i skymundan för det horribla skådespelet, saknaden av ett manus som inte skrivits av rhesusapor. Mark Wahlberg som i likhet med Ben Affleck inte har större känsloregister än en vedklabb, spelar Max som fått sin fru och förstfödde mördad av gemena skurkar utan anledning. Det är intrycket man får åtminstone då flashbacks och diverse sura miner ska vara det enda som leder oss att tro att Payne över huvud taget har fått ligga sen amerikanska inbördeskriget. Max spenderar sin tid med att sitta och sura (tungt beväpnad) vid ett skrivbord där det bara landar ”hopplösa” fall. Tydligen är karln så störd att han inte får vara bland folk men han får jobba kvar i alla fall. Ett av dom här fallen får Max att gå ut på en väldigt obskyr lokal där folk tittar surt på varandra och tar nån form av ny och fräsig dödsdrog. En besökare på denna syndens boning snor Max plånbok och går iväg och blir skuren i väldigt många bitar efter att ha fått dödsdrogspanik. Sen kommer kvinnans syster och hotar Max med stryk, men sen blir dom kompisar och ska lösa problem ihop.

Så här dålig är den här filmen. Jag var tvungen att ta små pauser för att inte få en stroke. Det enda som egentligen fick mig att fortsätta titta var att jag satt och väntade på alla coola gunfights i stil med spelet. Jag blev inte nöjd. Med nånting. Max Payne är så fantastiskt dålig att jag inte kan rekommendera den till nån utom möjligen masochister.

Betyg: 1/5

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.