DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/02/15

Bernard och Bianca (John Lounsbery m fl. 1977)

rescuersposterDisney är utan tvekan en institution som många känner till och väldigt få har gått genom livet utan att ha sett en Disney-produktion. Man diskutera huruvida de filmer som Disney har släppt på senare tid är något att ha om man jämför med t ex Snövit och Askungen som är en vital del av filmhistorien. Men Bernard och Bianca som kom 1977 är inte någon av de Disneyfilmer som kommer upp i samma kaliber som Snövit men det är mycket bra film.

När vi möter huvudkaraktärerna första gången är de båda deltagare av på ett möte som liknar en FN-samling om FN hade styrts av altruistiska möss. Organisationen har fått tag i en flaskpost skickad av den föräldralösa flickan Penny som blivit bortrövad av en smågalen pantlånerska och hennes fyrverkeritokige kumpan. Det beslutas om en räddningsaktion och Bernard och Bianca beger sig medelst albatross till Djävulsbukten för att befria Penny från sina bisarra kidnappare.

Filmen är, Disney’s vana trogen, full med tokiga karaktärer, som de två tama alligatorerna som Medusa har som vakthundar, trollsländan Evinrude som även fungerar som utombordare, den hariga Bernard och den fagra Bianca. Uppväxt som man är med den här typen av film känns det som att återuppleva en del av barndomen och det färgar givetvis hur man ser på filmen och det är barnsligt kul. Filmen är animerad som det gjordes förr, inga ambitioner om 3d eller celshading, utan det är platt, mild färgsättning och i vissa fall lite sketchartad animering, precis som det ska vara för att skapa en bra Disney-känsla. Bild, musik och story i Bernard och Bianca är mycket bra och det är en skön upplevelse för både liten och stor. Även om man inte gillar Disney måste man se Bernard och Bianca för att inte missa den knappt flygvärdige albatrossen Orville och alligatorerna Nero och Brutus. Perfekt familjefilm.

Betyg: 4/5

Annonser

2009/01/09

Assault on Precinct 13 (John Carpenter, 1976)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 0:36
Tags: , , , ,

assault_on_precinct_thirteen_movie_posterJohn Carpenter är mästare på att skapa en konsekvent stämning i sina filmer. Troligen mycket tack vare att han skriver sin egen musik och står för sin egen klippning men också i sin regi. Stämningen i Assault on Precinct 13 är tät.

Filmen handlar om en grupp människor som finner sig belägrade i, en princip, obemannad polisstation. En far som hämnats sin dotters helt oförklarliga mord ramlar in på station med vad som måste vara ett av de största och mest väl utrustade gängen i Los Angeles historia i hälarna. Den svårt chockade mannen går i däck och den ende polisen på plats tvingas samarbeta med en seriemördare, som heter Napoleon, hans medföljande vakter och ett par skärrade sekreterare för att klara livhanken. Det blir ett o herrans skjutande.

Huvudsaken med Assault on Precinct 13 är inte actionscenerna eller fantastiskt drama utan den otäcka känslan man får när man ser filmen. Huvudpersonerna är totalt isolerade från omvärlden och alla försök att ta sig ut eller få tag i hjälp skjuts hastigt i bitar av de ansiktslösa gänget som belägrar polisstationen. Den här känslan förmedlas fantastiskt bra med hjälp av Carpetenter’s sköna soundtrack och grymt foto. Bildkvaliteten är förvånansvärt hög om man tänker på budget och när filmen spelades in. Från början skulle Assault… haft X-rating i USA men Carpenter lyckades lura till sig en R-rating genom att skicka en version till MPAA och sen distribuera en annan. Slugt och bra för oss geeks som gillar våldsamma b-filmer från 1970-talet.

Filmen kan väcka obehag hos korgossar och damer med nerverna utanpå så se den själv eller med en kompis som delar intresset för Carpenter/b-filmer/våldsamheter på film.

Betyg: 4/5

2009/01/08

The Warriors (Walter Hill, 1979)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 23:56
Tags: , ,

thewarriorsAv dom filmerna jag såg förra året var The Warriors en av dom absolut bästa. Man kan ju undra varför det dröjde så jävla länge innan jag såg den med tanke på kultstatusen och grabbigheten som följer med en film som The Warriors. Jag har ingen aning, det får vi aldrig reda på. Hur som helst så såg jag den tillsammans med en hängiven b-filmsförespråkare och en tvättäkta nörd. Perfekt sällskap att titta på den här typen av film. The Warriors är inget man sätter sig ner med flickvännen och tittar på (Harry Potter är ju inte med!). Sen hjälper det om man gillar b-filmer.

Storyn är väldigt enkel. Det hela börjar med att alla gäng i NY träffas för att höra vad Cyrus, the big cheese i gänget Gramercy Riffs (RIFFS!) har att komma med. Mötet slutar hastigt då nån skjuter Cyrus och totalt mayhem utbryter. På något vis blir gänget The Warriors beskyllda för dådet av en lömsk typ och de måste försöka ta sig hem till sin Coney Island turf vilket förstås blir svårt då alla New York’s gäng är vägen.

Filmen härifrån har likheter med tv-spel, då The Warriors hela tiden måste besegra nya fiender för att ta sig till sitt slutmål, och anime-serier som ibland är extremt linjära och hjälten måste besegra en ny bad guy i varje avsnitt (istället för att skurkarna gör gemensam sak och bara gör slut på the pesky hero). Så The Warriors krigar sig igenom New York och stöter på det ena gänget efter det andra. En ruskigt cool detalj är att varje gäng har ett specifikt tema, t ex the Orphans som har köpt sina t-shirtar på samma ställe och Baseball Furies, mina absoluta favoriter, som har NY Yankees uniformer och baseballträn och vevar med.

The Warriors är en kultklassiker utan tvekan och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar baseballträn, mustigt 80-tals soundtrack och gäng med fräna outfits. Se den nu.

Betyg: 4/5

Blogga med WordPress.com.