DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/05/12

Push (Paul McGuigan, 2009)

Pushposter08Ibland stöter man på filmer när man kommer på sig själv med att tänka: ”Men varför gjorde dom så där, dom borde ju ha gjort så här”. Push är en sådan film, en film som skulle ha kunnat bli riktigt bra om man hade haft lite större budget och en inte fullt så förvirrad manusförfattare.

Storyn i Push kretsar kring unge Nick som ärvt förmågan att flytta saker med tanken av sin far som man får möta direkt i inledningen av filmen då han mördas av Henry Carver, chefen för Division. En statlig myndighet som håller reda på människor med olika krafter. Henry Carver själv är en pusher, han har förmågan att övertala folk att göra vad han vill. När vi möter Nick senare i livet bor han i Hong Kong för att komma undan Division och möter där Cassie, en watcher, som har förmågan att se in i framtiden. Hon övertygar Nick att för att stoppa deras död, som hon förutsätt, måste leta reda på en pusher vid namn Kira.

Push är inte en bra film. Cinematografi och regi är överansträngt och går i de flesta fall alldeles för långt i sina försök att se ”indie” ut ett bra exempel är den hejdlöst klyschiga scenen då Nick vandrar fram och tillbaka och inte riktigt vågar prata med Kira som i sin tur vandrar fram och tillbaka i ett angränsande rum till ljudet av en embarmligt såsig poplåt. Även om regin och fotot är ganska dåligt så slutar man märka det när man börjar störa sig på storyn istället. Settingen i Hong Kong, om än exotiskt, känns väldigt osannolik, varför är alla människor med superkrafter i Hong Kong? Men det största problemet med storyn är elementet med watchers, de som kan se in i framtiden. Manusförfattaren anstränger sig till det yttersta för att skapa en invecklad story där åskådaren varken vet ut eller in men skjuter över målet vid varje ansträngt försök. Till slut är storyn så invecklad att det verkar som man aldrig kommer få se ett slut. Tyvärr är den inte invecklad på ett bra sätt då varken manusförfattare eller regissör har kapaciteten att hantera den.

Om man är intresserad av superhjältar och superkrafter men inte har så höga krav på vare sig manus eller regi så ska man gå och se Push. Annars kan man vänta på DVDn.

Betyg: 2/5

Annonser

Slumdog Millionaire (Danny Boyle, 2008)

Filed under: relationsdrama — drlaser @ 16:50
Tags: , , , , , ,

Slumdog_millionaire_ver2Danny Boyles indiska feel good-drama blev förra årets mest omtalade och hyllade film, inte bara för att det var just Danny Boyle som efter fiaskot med The Beach och den relativt lyckade 28 Days Later nu skulle återupprätta sin status som intressant regissör utan även ämnet kring hur Indien framställs och lite allmänt gnäll om huruvida det är vansinnigt okänsligt att kalla fattiga barn för slumdogs. Filmen överöstes med Oscar bland annat för bästa film och för bästa regi, även om detta inte ska tas som ett vattentätt kvalitetsmärke så lyckades Oscarsjuryn pricka rätt denna gång då regin är mycket bra. Huruvida det är 2008 års bästa film kan jag ännu inte uttala mig om.

Slumdog Millionaire handlar om två indiska pojkar födda in i fattigdom i Juhu en fattig förstad till Mumbai. I inledningen i filmen möter åskådaren Jamal Malik som förhörs av polis och förhöret formar hur filmen berättas. Utfrågningen tar oss till brödernas barndom och landar i olika skeden i deras liv som format dem och deras förhållande till varandra tills man slutligen hamnar i nutid och Jamals deltagande i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär?.

Det finns egentligen inte mycket att anmärka på i Slumdog utan snarare tvärtom. Danny Boyles regi är mästerlig och ljud och soundtrack är mycket, mycket bra. Bröderna Malik gestaltas trovärdigt av Dev Patel (Jamal), känd från tv-serien Skins och Madhur Mittal som storebror Salim. Boyle lyckas utmärkt med att få ihop alla olika plot lines i det från Citizen Kane lånade narrativet och den Bollywoodska kärlekshistorien får vilken biobesökare som helst att smälta.

Man skulle kunna tro att filmen är värd en femma efter en sådan här hyllning, men faktum är det känns som att det saknas någonting. Filmkonstverket är helt utan anmärkning och Oscar för regi var rättvist men jag tycker att Boyle skulla kunna vågat visa upp den mörkare sidan av Indien som lite ignoreras som för att inte skrämma åskådaren och det ligger filmen i fatet då den skulle ha känts mer trovärdig. Om man väljer att bortse från detta och går på premissen feelgood-rulle blir man absolut inte besviken.

Betyg: 4/5

Revolutionary Road (Sam Mendes, 2008)

Revolutionary_roadEn film av Sam Mendes med paret Winslet Di Caprio får förstås enorma förväntningar på sig och med all rätta. Sen Sam Mendes förtrollade publiken med American Beauty 1999 har hans Jar Head och Road to Perdition passerat utan samma beröm som hans regidebut i American Beauty och med Revolutionary Road tyckte jag personligen att det var dags att se den Mendes som gav oss sagan om den deprimerade Lester Burnham.

I Revolutionary Road återvänder Mendes till ämnet nonkonformitet när han via Di Caprio och Winslets unga par ger publiken en historia om att våga trotsa strömmen och följa sin egen väg. Handlingen utspelar sig i New York på 50-talet och paret Frank och April Wheeler efter att ha gift sig flyttar i ut i förorten för att uppfostra sina barn där. April vantrivs som hemmafru och Frank hatar sitt jobb på en annonsfirma. Sakta börjar det knaka i fogarna när parets dröm om att flytta till Paris och börja om på nytt grusas av tvivel från Franks sida och en oönskad graviditet som förvärrar situtaionen makarna emellan.

Mendes känns som rätt regissör att ta sig an ämnet kring viljan att bryta sig loss men i Revolutionary Road når han inte riktigt ända fram utan tappar spåret i den senare delen i filmen då han i stället väljer att lägga all fokus på Di Caprio och Winslets skådespeleri sinsemellan. Detta är förstås inte bara dåligt då de båda är fantastiska skådespelare som har ett mycket bra samspel men jag hade önskat att Mendes försökt driva igenom en poäng kring ämnet på ett tydligare sätt istället för att överge det totalt och fokusera på en slags relationspjäs med enbart Di Caprio och Winslet. Stundtals är deras passionerade gräl vädligt trovärdiga men i längden blir det teatraliskt om man önskar att handlingen kunde få  stå i fokus istället för att fiska Oscars till huvudrollsinnehavarna. För det är faktiskt så det känns när alla sidokaraktärer inklusive parets barn plötsligt och utan förvarning fasas ut och det enda åskådaren får se är Di Caprio och Winslet kasta välskrivna och välspelade repliker fram och tillbaka i parets förortsvilla. Oscarsjuryn verkade dela mina åsikter när de istället för att nominera huvudrollerna nominerade Michael Shannon till en Oscar för bästa biroll för sin briljanta gestaltning av parets hyresvärds son som spenderar sin tid på en institution för mentalt sjuka. Han blir istället för paret Wheeler den som får förkroppsliga ämnet om egenvalt utanförskap.

På det stora hela är Revolutionary Road en klart sevärd film, särskilt för den som är ett fan av Leonardo Di Caprio och Kate Winslet. För oss som väntade oss ny American Beauty är väntan ännu inte över.

Betyg: 3/5

Blogga med WordPress.com.