DrLaser’s Cinematic Ramblings

2009/02/03

Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)

Filed under: thriller — drlaser @ 15:08
Tags:

eyes_wide_shutNär den här, Kubricks sista film, hade premiär fick den ett väldigt blandat mottagande av både publik och kritiker. Vissa var förstås väldigt positiva till att Kubrick kom med ny film samtidigt som andra blev besvikna på kvaliteten. Båda hade sina poänger då filmen efter en första titt inte känns riktigt tillfredställande främst när det gäller storyn. Hantverket är förstås precis så bra som det alltid är när Kubrick gör film. Allt från kamera-arbete, ljussättning och musik är fantastiskt bra. Kubrick har fångat in färgerna i New York i juletid som ingen annan regissör kan. Skådespelarvalet kan man heller inte klaga på även om man kan ha åsikter om Tom Cruise är en demon eller inte. Tom Cruise och hans dåvarande hustru Nicole Kidman spelar ett lyckat Manhattan-par som är vackra, välbärgade och har en vacker dotter. De lyckliga paret går i inledningen av filmen på en stor fest som anordnas av en vän till paret. De flirtar båda skamlöst vilt omkring sig, som man kan förvänta sig av vackra människor på fest. Trots detta får man inga känslor av att någon av dem skulle vara otrogna. Senare på festen blir Bill (Cruise) ombedd att ta en titt på en kvinna som verkar ha tagit en överdos i badrummet i Zieglers (Sydney Pollack) spatiösa hem. Det är första inblicken i får av en det som finns under fasaden i dom rika och vackras liv. När det lyckliga paret kommit hem och tänt en hövding berättar Alice (Kidman) om en sexfantasi hon vid ett tillfälle haft om en ung flottist. Detta fart på Bills fantasi och leder till svår svartsjuka från hans sida. Då tar filmen en helt ny vändning då vi får följa med Bill på fantastiska och drömlika äventyr i den smått ockulta värld där de mest perverterade av noblessen håller till.

Filmen handlar på ytan om otrohet och svartsjuka men både manus och hur Kubrick regisserar öppnar en ny dimension i filmen där man inte riktigt vet om det Bill upplever är dröm eller verklighet. Filmen i sin helhet är en utsökt upplevelse i och med det fantastiska hantverk Kubrick står för. Är man bara ute efter ett lättsmält otrohetsdrama bör man leta någon annanstans.

Betyg: 4/5

Annonser

2009/01/26

Max Payne (John Moore, 2008)

Filed under: action,adaption — drlaser @ 17:25
Tags: , , , ,

max_payne_poster2På senare år har två ”nya” genrer slagit klorna i fanboys, cosplayers och allmänheten, helt i takt med tiden. Genrerna jag syftar på är tv-spelsfilm och film som baseras på serier. Max Payne är sprungen ur den förstnämnda då den bygger på first person shootern Max Payne som när det kom var väldigt hypat då man som Max Tvärsur Payne plöjde genom skurkar i bullet time. Jag personligen bara spelat spelet ett par gånger, undertecknad är omvittnad urkass på fps-spel. Det intryck man får efter en stunds smattrande är att spelet är rätt snyggt och bullet time gör sig fint i spelform. Färgtemat i spelet är monokromt och detta har man tagit fasta på i filmen och gör det ganska bra men det kommer tyvärr i skymundan för det horribla skådespelet, saknaden av ett manus som inte skrivits av rhesusapor. Mark Wahlberg som i likhet med Ben Affleck inte har större känsloregister än en vedklabb, spelar Max som fått sin fru och förstfödde mördad av gemena skurkar utan anledning. Det är intrycket man får åtminstone då flashbacks och diverse sura miner ska vara det enda som leder oss att tro att Payne över huvud taget har fått ligga sen amerikanska inbördeskriget. Max spenderar sin tid med att sitta och sura (tungt beväpnad) vid ett skrivbord där det bara landar ”hopplösa” fall. Tydligen är karln så störd att han inte får vara bland folk men han får jobba kvar i alla fall. Ett av dom här fallen får Max att gå ut på en väldigt obskyr lokal där folk tittar surt på varandra och tar nån form av ny och fräsig dödsdrog. En besökare på denna syndens boning snor Max plånbok och går iväg och blir skuren i väldigt många bitar efter att ha fått dödsdrogspanik. Sen kommer kvinnans syster och hotar Max med stryk, men sen blir dom kompisar och ska lösa problem ihop.

Så här dålig är den här filmen. Jag var tvungen att ta små pauser för att inte få en stroke. Det enda som egentligen fick mig att fortsätta titta var att jag satt och väntade på alla coola gunfights i stil med spelet. Jag blev inte nöjd. Med nånting. Max Payne är så fantastiskt dålig att jag inte kan rekommendera den till nån utom möjligen masochister.

Betyg: 1/5

2009/01/09

Assault on Precinct 13 (John Carpenter, 1976)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 0:36
Tags: , , , ,

assault_on_precinct_thirteen_movie_posterJohn Carpenter är mästare på att skapa en konsekvent stämning i sina filmer. Troligen mycket tack vare att han skriver sin egen musik och står för sin egen klippning men också i sin regi. Stämningen i Assault on Precinct 13 är tät.

Filmen handlar om en grupp människor som finner sig belägrade i, en princip, obemannad polisstation. En far som hämnats sin dotters helt oförklarliga mord ramlar in på station med vad som måste vara ett av de största och mest väl utrustade gängen i Los Angeles historia i hälarna. Den svårt chockade mannen går i däck och den ende polisen på plats tvingas samarbeta med en seriemördare, som heter Napoleon, hans medföljande vakter och ett par skärrade sekreterare för att klara livhanken. Det blir ett o herrans skjutande.

Huvudsaken med Assault on Precinct 13 är inte actionscenerna eller fantastiskt drama utan den otäcka känslan man får när man ser filmen. Huvudpersonerna är totalt isolerade från omvärlden och alla försök att ta sig ut eller få tag i hjälp skjuts hastigt i bitar av de ansiktslösa gänget som belägrar polisstationen. Den här känslan förmedlas fantastiskt bra med hjälp av Carpetenter’s sköna soundtrack och grymt foto. Bildkvaliteten är förvånansvärt hög om man tänker på budget och när filmen spelades in. Från början skulle Assault… haft X-rating i USA men Carpenter lyckades lura till sig en R-rating genom att skicka en version till MPAA och sen distribuera en annan. Slugt och bra för oss geeks som gillar våldsamma b-filmer från 1970-talet.

Filmen kan väcka obehag hos korgossar och damer med nerverna utanpå så se den själv eller med en kompis som delar intresset för Carpenter/b-filmer/våldsamheter på film.

Betyg: 4/5

2009/01/08

The Warriors (Walter Hill, 1979)

Filed under: kultklassiker — drlaser @ 23:56
Tags: , ,

thewarriorsAv dom filmerna jag såg förra året var The Warriors en av dom absolut bästa. Man kan ju undra varför det dröjde så jävla länge innan jag såg den med tanke på kultstatusen och grabbigheten som följer med en film som The Warriors. Jag har ingen aning, det får vi aldrig reda på. Hur som helst så såg jag den tillsammans med en hängiven b-filmsförespråkare och en tvättäkta nörd. Perfekt sällskap att titta på den här typen av film. The Warriors är inget man sätter sig ner med flickvännen och tittar på (Harry Potter är ju inte med!). Sen hjälper det om man gillar b-filmer.

Storyn är väldigt enkel. Det hela börjar med att alla gäng i NY träffas för att höra vad Cyrus, the big cheese i gänget Gramercy Riffs (RIFFS!) har att komma med. Mötet slutar hastigt då nån skjuter Cyrus och totalt mayhem utbryter. På något vis blir gänget The Warriors beskyllda för dådet av en lömsk typ och de måste försöka ta sig hem till sin Coney Island turf vilket förstås blir svårt då alla New York’s gäng är vägen.

Filmen härifrån har likheter med tv-spel, då The Warriors hela tiden måste besegra nya fiender för att ta sig till sitt slutmål, och anime-serier som ibland är extremt linjära och hjälten måste besegra en ny bad guy i varje avsnitt (istället för att skurkarna gör gemensam sak och bara gör slut på the pesky hero). Så The Warriors krigar sig igenom New York och stöter på det ena gänget efter det andra. En ruskigt cool detalj är att varje gäng har ett specifikt tema, t ex the Orphans som har köpt sina t-shirtar på samma ställe och Baseball Furies, mina absoluta favoriter, som har NY Yankees uniformer och baseballträn och vevar med.

The Warriors är en kultklassiker utan tvekan och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar baseballträn, mustigt 80-tals soundtrack och gäng med fräna outfits. Se den nu.

Betyg: 4/5

Død snø

Filed under: kommande — drlaser @ 16:49
Tags: , , ,

Tråkigt nog så var George Romero’s senaste zombie-spektakel ganska lamt. Då kan man istället se fram emot norsk nazi-zombie-film på Sundance festivalen(!). Den här scenen är hysteriskt rolig.

Snott från io9.com

Disaster Movie (Jason Friedberg, Aron Seltzer, 2008)

Filed under: komedi — drlaser @ 16:45
Tags: ,

dmovieDet finns en tradition i Hollywood att göra filmer som parodierar hejvilt på en genre, läs Scary Movie-serien, Epic Movie och diverse andra bottennapp. Disaster Movie är ännu en som sällar sig till denna, av kritiker, folk och primater, bespottade genre.

Disaster Movie handlar om en flock korkade 20-nånting idioter som har olika slags syften med sitt förvirrande kringflackande vid olika tillfällen i filmen. Det är nämligen väldigt svårt att följa handlingen (om det nu ens fans premisser för en sådan) under filmens gång, då produktionsteamet troligen redan på kick offen brutalt mördade screen writern och bad Michael Jacksons apa kasta runt lite med scenerna som den ville. För er som sett ett par blockbusters under 2008 kommer känna igen en del. Batman parodieras (dåligt) 10000 BC. parodieras ännu sämre och en del famösa persona (Amy Winehouse) och fenomen som So You Think You Can Dance (som redan i sig självt är fantastiskt töntigt) parodieras i otroligt långa scener som aldrig tycks ta slut. Som publik till spektaklet vill man vråla CUT! hälften av tiden och resten av tiden dra igång en intifada mot regissörer och producenter, som på nåt outgrundligt sätt lyckats finansiera skiten. Det finns egentligen inga redeeming features i filmen över huvud taget. Jag kunde dock inte låta bli att skratta vid ett par tillfällen. Jag skyller detta på att homo sapiens sapiens delar en del arvsmassa med orangutanger. Favoritcitatet är ”DRUGS ARE GREAT!” vilket säger en del manuset.

Jag tycker du ska se Disaster Movie bara för att den är så hysteriskt dålig och för att du får lite tips om vad du egentligen borde se, t ex Juno och Batman. Eller kanske tittar in på IMDB för att ge den en stjärna i betyg och kanske fastnar för serien MADtv som ett par av medlemmarna av ensemblen sysslar med till vardags, det borde dom för övrigt fortsätta med och ge fan i den typen av intellektuell våldtäkt Disaster Movie levererar.

Om du träffar en människa som seriöst rekommenderar Disaster Movie som en helkväll, spring.

Betyg 1/5

« Föregående sida

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.