Krönika: Top Gun

Som åttiotalist tillhörande det manliga könet har jag, precis som många andra fått en del av min uppfostran via Hollywood och då särskilt dess digra register av macho-action-filmer. Som 12-åring var det inte ovanligt att höra mig och jämnåriga gossar gapandes RIIIGGS! Eller I’m too old for this shit, i sann Dödligt Vapen-anda. Diskussionerna på helgerna dominerades av viktiga ämnen som huruvida Jean-Claude Van Damme unde spöa Chuck Norris och vice versa eller om Conan – Barbaren var häftig eller bara löjlig. Men den film som skapade mest ivriga och ibland våldsamma diskussioner var Top Gun. Hela grundpremissen med (för oss gossar) världens coolaste yrke, stridspiloter och hur man blir den bäste på att flyga jävligt fort var bara för cool för att vara sann. De flesta konflikter kom att handla om vem som var coolast, Maverick eller Iceman och om det bara var tramsigt att vara Goose eller om den bonnige andrepiloten hade något som helst värde. Det slutade väl oftast med att Maverick var coolast, Iceman följde ju reglerna. Personligen fattade jag aldrig vad dessa diskussioner handlade om och jag kan tycka att jag så här i efterhand gick miste om nåt viktigt. Jag såg nämligen inte Top Gun förrän någon vecka sedan och fick plötsligt visshet i varför det var så viktigt vem som var vem och om man borde bli stridspilot eller inte.

Som film i sig är Top Gun typisk för Kalla Kriget-eran och Reagans tid vid makten, ryssen ska hållas kort och alla unga män ska sträva efter att skydda fosterlandet med livet som insats. Dessa detaljer var förstås inte intressanta för ett gäng flygplanskåta 11-åringar utan de som var viktigt för dem var själva hjältemodet och det äventyr som utlovades med att flyga för Uncle Sam. För oss svenskar (majoriteten åtminstone) är det i modern tid ett väldigt främmande koncept att ge sig ut och kriga för fosterlandet, de ställde sig 1980-talets gossar helt frågande till. Vad kunde vara bättre än att få flyga och få betalt för det. Den andan förmedlar Top Gun och många samtida actionrullar sprungna ur Reagans Hollywood och inspirerade säkerligen många amerikanska tonåringar att söka till flottan och flygvapnet. Under hela Reagans tid vid makten såg många filmer mer eller mindre ut som rekryteringsfilmer till de Förenta Staternas försvarsmakt eller som enorma moralkakor om vad som händer när man inte tar itu med buset, se Death Wish-serien, med den hämnande Charles Bronson i spetsen för diverse korståg mot namnlösa street thugs. Men på ett sätt är Top Gun en av de mildare uppviglings-eposen som dominerade biograferna under perioden. Top Gun med sina grabbiga karaktärer förmedlar ett budskap om kamratanda, sportslighet och ödmjukhet som ofta var frånvarande i samtida filmer med liknande budskap. Ett strålande exempel på detta är främst vänskapen mellan Goose och Maverick, två män med väldigt olika syn på livet och sätt att vara men även den knivskarpa konkurrensen mellan Maverick och Iceman som sedan byts ut till kamratskap och ömsesidig respekt bidrar till att skilja Top Gun från andra filmer där fokus ligger på att skjuta först och fråga sen.

Sett från min egen uppväxt och även mitt vuxna liv så har jag inte varit med om någon film som så många har ett sånt starkt förhållande till. De flesta av mina manliga vänner såg den någon gång under mellanstadietiden och har pratat om den sen dess. För många är det den första filmen de verkligen kommer ihåg och verkligen gillade. Top Gun fick oss åttiotalister att bli tävlingsinriktade och macho i förtid och fick oss dessutom att snyfta lite varje gång vi hör Great Balls of Fire, stackars Goose favoritlåt, may he rest in peace.

Chungking Express (Wong Kar Wai, 1994)

Wong Kar Wai skapade sig ett namn bland den större publiken i väst med  In The Mood For Love där Tony Leung, som medverkar i flera av Kar Wais filmer, och Maggie Cheung känd från bland annat Zhang Yimous Hero. Bland folk invigda i den asiatiska filmscenen är Kar Wai känd och mycket uppskattad för sina mycket säregna och väldigt stiliserade filmer. Wong Kar Wai anses av många vara en modern auteur.

Chungking Express utspelar sig i Hong Kong i ett kvarter som kallas Chungking Mansions, en del av Hong Kong där väldigt många olika kulturer och etniciteter möts. Multituden av språk, etnicitet och kultur skapar en väldigt färgstark och mångfasetterad setting för filmen. I synnerhet om man tänker på Kar Wais fantastiska foto och klippmetod. Storyn är i filmen är tvådelad, men kretsar kring samma ämne. Den första delen av filmen handlar om He Ziwu eller Nr. 233 som är hans tjänstenummer  hos polisen, spelad av Takeshi Kaneshiro som för publiken i väst är mest känd från Zhang Yimous House of the Flying Daggers . När vi möter Ziwu har han precis avslutat ett förhållande med May som han varit ihop med i fem år. Vi får följa hans funderingar kring kärleken och hur han hanterar sin sorg och till slut träffar en annan kvinna. Den andra delen av filmen tar också upp en polis som vi bara lär känna som Nr. 663, spelad av Tony Leung. De båda episoderna av filmen handlar om samma problem men från olika synvinklar och med olika ton. Ziwus del av historien utspelar sig till exempel bara på natten medan 663s episod utspelar sig enbart på dagen, ett stilistiskt grepp som hjälper åskådaren att skilja historierna åt och att uppfatta de olika karaktärerna på olika sätt trots deras uppenbara likheter i både yrke, ålder och disposition till livet och kärleken.

Chungking Express är ett mästerverk. Regin är fantastisk, Wong Kar Wai fångar en total i sin säregna stil med ömsom skakiga handkameror och hastiga byten av kameravinklar. Musiken är briljant, både valet av musik och hur den tillämpas i filmen, bara det faktum att man inte tröttnar på Mamas and the Papas California Dreaming trots att den spelas massor med gånger talar för hur skickligt Kar Wai inkorporerar den i scenerna där den spelas. När han plötsligt spelar What a Diff’rence a Day Makes för fel karaktär så upptäcker man direkt att det är någon som inte stämmer.  Man förknippar musiken så starkt med olika skeenden och karaktärer i filmen att det blir direkt provocerande när det inte stämmer, en fantastisk detalj som bara höjer upplevelsen ytterligare. Manuset är filosofiskt och lågmält och man liksom drömmer med karaktärerna och delar deras ömsom insiktsfulla, ömsom infantila funderingar kring kärlek och livet i allmänhet. Castingen är även den helt och hållet hundra procent rätt, skådespelarna känns som födda in i filmen, Kaneshiros pojkaktiga utseende (fantastiskt snygg karl) och Tony Leungs halvsorgsna uttryck är perfekta men den rollprestation som är mest imponerande är Faye Wongs. Hon spelar den mystiska och oberäkneliga Faye som arbetar på gatuköket som 663 är stamkund på.

Sammanfattningsvis kan man säga att Chungking Express är inget man får missa, vare sig man är filmnörd eller bara är intresserad. Om man inte har sett en Wong Kar Wai film någon gång rekommenderar jag starkt att börja med Chungking, du kommer garanterad vilja se mer av Kar Wais verk. En underbart bra film.

Betyg: 5/5

Push (Paul McGuigan, 2009)

Ibland stöter man på filmer när man kommer på sig själv med att tänka: ”Men varför gjorde dom så där, dom borde ju ha gjort så här”. Push är en sådan film, en film som skulle ha kunnat bli riktigt bra om man hade haft lite större budget och en inte fullt så förvirrad manusförfattare.

Storyn i Push kretsar kring unge Nick som ärvt förmågan att flytta saker med tanken av sin far som man får möta direkt i inledningen av filmen då han mördas av Henry Carver, chefen för Division. En statlig myndighet som håller reda på människor med olika krafter. Henry Carver själv är en pusher, han har förmågan att övertala folk att göra vad han vill. När vi möter Nick senare i livet bor han i Hong Kong för att komma undan Division och möter där Cassie, en watcher, som har förmågan att se in i framtiden. Hon övertygar Nick att för att stoppa deras död, som hon förutsätt, måste leta reda på en pusher vid namn Kira.

Push är inte en bra film. Cinematografi och regi är överansträngt och går i de flesta fall alldeles för långt i sina försök att se ”indie” ut ett bra exempel är den hejdlöst klyschiga scenen då Nick vandrar fram och tillbaka och inte riktigt vågar prata med Kira som i sin tur vandrar fram och tillbaka i ett angränsande rum till ljudet av en embarmligt såsig poplåt. Även om regin och fotot är ganska dåligt så slutar man märka det när man börjar störa sig på storyn istället. Settingen i Hong Kong, om än exotiskt, känns väldigt osannolik, varför är alla människor med superkrafter i Hong Kong? Men det största problemet med storyn är elementet med watchers, de som kan se in i framtiden. Manusförfattaren anstränger sig till det yttersta för att skapa en invecklad story där åskådaren varken vet ut eller in men skjuter över målet vid varje ansträngt försök. Till slut är storyn så invecklad att det verkar som man aldrig kommer få se ett slut. Tyvärr är den inte invecklad på ett bra sätt då varken manusförfattare eller regissör har kapaciteten att hantera den.

Om man är intresserad av superhjältar och superkrafter men inte har så höga krav på vare sig manus eller regi så ska man gå och se Push. Annars kan man vänta på DVDn.

Betyg: 2/5

Slumdog Millionaire (Danny Boyle, 2008)

Danny Boyles indiska feel good-drama blev förra årets mest omtalade och hyllade film, inte bara för att det var just Danny Boyle som efter fiaskot med The Beach och den relativt lyckade 28 Days Later nu skulle återupprätta sin status som intressant regissör utan även ämnet kring hur Indien framställs och lite allmänt gnäll om huruvida det är vansinnigt okänsligt att kalla fattiga barn för slumdogs. Filmen överöstes med Oscar bland annat för bästa film och för bästa regi, även om detta inte ska tas som ett vattentätt kvalitetsmärke så lyckades Oscarsjuryn pricka rätt denna gång då regin är mycket bra. Huruvida det är 2008 års bästa film kan jag ännu inte uttala mig om.

Slumdog Millionaire handlar om två indiska pojkar födda in i fattigdom i Juhu en fattig förstad till Mumbai. I inledningen i filmen möter åskådaren Jamal Malik som förhörs av polis och förhöret formar hur filmen berättas. Utfrågningen tar oss till brödernas barndom och landar i olika skeden i deras liv som format dem och deras förhållande till varandra tills man slutligen hamnar i nutid och Jamals deltagande i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär?.

Det finns egentligen inte mycket att anmärka på i Slumdog utan snarare tvärtom. Danny Boyles regi är mästerlig och ljud och soundtrack är mycket, mycket bra. Bröderna Malik gestaltas trovärdigt av Dev Patel (Jamal), känd från tv-serien Skins och Madhur Mittal som storebror Salim. Boyle lyckas utmärkt med att få ihop alla olika plot lines i det från Citizen Kane lånade narrativet och den Bollywoodska kärlekshistorien får vilken biobesökare som helst att smälta.

Man skulle kunna tro att filmen är värd en femma efter en sådan här hyllning, men faktum är det känns som att det saknas någonting. Filmkonstverket är helt utan anmärkning och Oscar för regi var rättvist men jag tycker att Boyle skulla kunna vågat visa upp den mörkare sidan av Indien som lite ignoreras som för att inte skrämma åskådaren och det ligger filmen i fatet då den skulle ha känts mer trovärdig. Om man väljer att bortse från detta och går på premissen feelgood-rulle blir man absolut inte besviken.

Betyg: 4/5

Revolutionary Road (Sam Mendes, 2008)

En film av Sam Mendes med paret Winslet Di Caprio får förstås enorma förväntningar på sig och med all rätta. Sen Sam Mendes förtrollade publiken med American Beauty 1999 har hans Jar Head och Road to Perdition passerat utan samma beröm som hans regidebut i American Beauty och med Revolutionary Road tyckte jag personligen att det var dags att se den Mendes som gav oss sagan om den deprimerade Lester Burnham.

I Revolutionary Road återvänder Mendes till ämnet nonkonformitet när han via Di Caprio och Winslets unga par ger publiken en historia om att våga trotsa strömmen och följa sin egen väg. Handlingen utspelar sig i New York på 50-talet och paret Frank och April Wheeler efter att ha gift sig flyttar i ut i förorten för att uppfostra sina barn där. April vantrivs som hemmafru och Frank hatar sitt jobb på en annonsfirma. Sakta börjar det knaka i fogarna när parets dröm om att flytta till Paris och börja om på nytt grusas av tvivel från Franks sida och en oönskad graviditet som förvärrar situtaionen makarna emellan.

Mendes känns som rätt regissör att ta sig an ämnet kring viljan att bryta sig loss men i Revolutionary Road når han inte riktigt ända fram utan tappar spåret i den senare delen i filmen då han i stället väljer att lägga all fokus på Di Caprio och Winslets skådespeleri sinsemellan. Detta är förstås inte bara dåligt då de båda är fantastiska skådespelare som har ett mycket bra samspel men jag hade önskat att Mendes försökt driva igenom en poäng kring ämnet på ett tydligare sätt istället för att överge det totalt och fokusera på en slags relationspjäs med enbart Di Caprio och Winslet. Stundtals är deras passionerade gräl vädligt trovärdiga men i längden blir det teatraliskt om man önskar att handlingen kunde få  stå i fokus istället för att fiska Oscars till huvudrollsinnehavarna. För det är faktiskt så det känns när alla sidokaraktärer inklusive parets barn plötsligt och utan förvarning fasas ut och det enda åskådaren får se är Di Caprio och Winslet kasta välskrivna och välspelade repliker fram och tillbaka i parets förortsvilla. Oscarsjuryn verkade dela mina åsikter när de istället för att nominera huvudrollerna nominerade Michael Shannon till en Oscar för bästa biroll för sin briljanta gestaltning av parets hyresvärds son som spenderar sin tid på en institution för mentalt sjuka. Han blir istället för paret Wheeler den som får förkroppsliga ämnet om egenvalt utanförskap.

På det stora hela är Revolutionary Road en klart sevärd film, särskilt för den som är ett fan av Leonardo Di Caprio och Kate Winslet. För oss som väntade oss ny American Beauty är väntan ännu inte över.

Betyg: 3/5

Punisher: War Zone (Lexi Alexander, 2008)

Punisher: War Zone kunde lika gärna ha döpts till Punisher: Horrible shitcrap och det vore en försköning. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag såg den här filmen. Vad i fan menar hon med det här? Jag skyller på mitt långt gångna serienörderi som får mig att se sånt här. När jag hade sett Daredevil med en av världens sämsta skådespelare i huvudrollen så tänkte jag att nu kan dom inte gärna sjunka lägre (Nick Fury-filmen med The Hoff i huvudrollen är iaf tillräckligt rolig för att man ska klara av den) men jag fick tji. Tydligen ska den här filmatiseringen av Marvels obehagligaste hjälte vara del av nånting som kallas Marvel Knights, filmer för en lite äldre/tuffare publik. Tydligen inte det smartaste Marvel Inc. hittat på hittills. När jag läste om Marvel Knights konceptet efter att ha suckat mig igenom filmen började jag fundera på vad i War Zone som skulle vara riktat mot en äldre/tuffare publik. Är det det helt vansinnigt orealistiska våldet, ett exempel: the Punisher slår in hela ansiktet på en kille, det säger bara fras, är det löjligt dåliga manuset, eller är det dom hopplöst dåliga skådespelar insatserna? Ray Stevensons tolkning av den härjade Frank Castle är pinsam, det räcker inte med att vara bildlik Frank, på film måste man tyvärr skådespela också. Men Ray är inte sämst.  Dominic Wests asburda dialekt och hans brutala överspel fick mig att vilja leta upp honom och örfila honom i 45 minuter. Wests karaktär Jigsaws brorsa är nog ändå det som är mest förvirrande med hela filmen, han spelas av Doug Hutchison som ena stunden tuggar på sitt eget ansikte och skallar väggar och ena stunden är helt normal. Stackarn bli inkastad i handlingen när Jigsaw promenerar in på dårhuset brorsan bor på och sen drar dom ut och härjar lite. Sen med några kassa plot twists senare ska det bli showdown och Punisher ser besvärad och skjuter av benen på folk sen är det slut.

Punisher: War Zone är en direkt förolämpning av filmmediet, publik och skådespelare världen över. En så här våldsamt dålig film har jag inte sett sen John Carpenter gjorde bort sig total med Ghost of Mars. Det är omöjligt att rekommendera den här filmen till någon över huvud taget. Kanske i studiesyfte under rubriken: Gör för fan inte film på det här sättet.

Betyg: 1/5

RocknRolla (Guy Ritchie, 2008)

Efter att ha spenderat ett par år med misslyckanden som Swept Away och Revolver har Ritchie gått tillbaka till det han borde hålla på med, knasiga gangsterfilmer med udda karaktärer. När Lock Stock and Two Smoking Barrels kom ut 1998 var jag ynka femton år gammal och blev helt blown away av Ritchies stil. De snabba klippen, den myriad av olika story lines som snillrikt vävs ihop mot slutet. Med RocknRolla har Ritchie styrt in siktet på att återgå till den stil och flair han hade med Lock Stock och Snatch och på så vis styrt in yours truly i tonåren.

Filmens premiss presenteras med Archie, storskurken Lenny’s närmaste hejduk,  som berättare och åskådaren får en hint om vad som komma skall. Storyn kretsar kring en rysk miljonär och hans pengar som ska investeras i London. Oligarken vänder sig till Lenny Cole, spelad av Tom Wilkinson, en sur och hänsynslös gangster med  stort inlfytande i Londons undre värld. Med så mycket pengar i omlopp i en Ritchie-film tar det inte många minuter innan hela Londons seedy underbelly jagar snabba pengar. En revisor, ett gäng småbovar och ett par otroligt seglivade ryska torpeder bildar den kaotiska orkan av stölder, bisarra slagsmål, stulna tavlor, crackrökande rockstjärnor som hugger ner dörrvakter med blyertspennor och kräft-tortyr.

Tempo i RocknRolla är förstås högt, med snabba och inte helt väntade klipp mellan storylines. I sina tidigare alster har klippningen inte varit fullt så ”in front” som RocknRolla, i Lock Stock och Snatch satt jag aldrig och tänkte på att nu jävlar klippts det hejvilt utan det kom sig mer naturligt. Här är det en av de saker som drar ner betyget tyvärr. Manuset är riktigt roligt, med absurda monologer om hur man delar ut en perfekt bitchslap och bisarra dialoger om huruvida det går att prata med Johnny Quid eller om man blir tvungen att prata med pipan.

Är man ett fan av Ritchies första filmer som jag, så kommer man ha kul när man tittar på RocknRolla.

Betyg: 3/5

Bernard och Bianca (John Lounsbery m fl. 1977)

Disney är utan tvekan en institution som många känner till och väldigt få har gått genom livet utan att ha sett en Disney-produktion. Man diskutera huruvida de filmer som Disney har släppt på senare tid är något att ha om man jämför med t ex Snövit och Askungen som är en vital del av filmhistorien. Men Bernard och Bianca som kom 1977 är inte någon av de Disneyfilmer som kommer upp i samma kaliber som Snövit men det är mycket bra film.

När vi möter huvudkaraktärerna första gången är de båda deltagare av på ett möte som liknar en FN-samling om FN hade styrts av altruistiska möss. Organisationen har fått tag i en flaskpost skickad av den föräldralösa flickan Penny som blivit bortrövad av en smågalen pantlånerska och hennes fyrverkeritokige kumpan. Det beslutas om en räddningsaktion och Bernard och Bianca beger sig medelst albatross till Djävulsbukten för att befria Penny från sina bisarra kidnappare.

Filmen är, Disney’s vana trogen, full med tokiga karaktärer, som de två tama alligatorerna som Medusa har som vakthundar, trollsländan Evinrude som även fungerar som utombordare, den hariga Bernard och den fagra Bianca. Uppväxt som man är med den här typen av film känns det som att återuppleva en del av barndomen och det färgar givetvis hur man ser på filmen och det är barnsligt kul. Filmen är animerad som det gjordes förr, inga ambitioner om 3d eller celshading, utan det är platt, mild färgsättning och i vissa fall lite sketchartad animering, precis som det ska vara för att skapa en bra Disney-känsla. Bild, musik och story i Bernard och Bianca är mycket bra och det är en skön upplevelse för både liten och stor. Även om man inte gillar Disney måste man se Bernard och Bianca för att inte missa den knappt flygvärdige albatrossen Orville och alligatorerna Nero och Brutus. Perfekt familjefilm.

Betyg: 4/5

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Blade Runner är utan konkurrens min absoluta favoritfilm. Originalversionen har jag troligen sett minst fem gånger och när jag såg Scott’s final cut för någon vecka sen kan jag inte påstå att jag blev särskilt besviken den här gången heller.

Blade Runner är en fullkomligt magisk visuell upplevelse. Scott målar upp fantastiska framtidslandskap av Los Angeles med det 700 våningar höga Tyrell-komplexet som ett målande exempel på hur staden framställs. Filmens tempo och sättet hur karaktärerna presenteras pålagt på den de fantastiska omgivningarna och Vangelis perfekta soundtrack blev det som nu kallas för future noir. Harrison Ford spelar Rick Deckard, en halvt pensionerad blade runner som blir återkallad i tjänst för att jaga ner en ny typ av replikanter. Karaktären Deckard får en osökt att tänka på gamla deckarhjältar som Sam Spade (Humphrey Bogart) i John Huston’s The Maltese Falcon (1941). Denna noirkänsla genomsyrar filmen och ger oss ett långsamt tempo och en fantastisk stämning. Harrison Ford gillade inte att jobba med Scott med Blade Runner då det inte kom överens om detaljer i arbetet, men hans rollprestation är klockren och jag vill påstå att, Han Solo får ursäkta) det är hans bäst roll i hans karriär. Rutger Hauer som spelar replikanten Roy Batty rankar filmen som sin absouta favorit och hans gestaltning av den våldsamma men otäckt intelligenta Batty är helt magisk. Alla rollprestationer är otroligt bra i Blade Runner, men Edward James Olmos tar priset som Gaff, en detective vid LAPD som blir Deckards kontaktperson i arbetet med att jag ner Nexus-6 modellerna. Hans udda utseende, kostym och unika ”city speak” dialekt ramar in filmen perfekt. Hans sista replik: ”It’s too bad she won’t live! But then again, who does?” får mig att rysa varje gång.

Det som tilltalar mig mest efter så många genomtittningar är det otroligt detaljerade scenbygget i hela filmen. Särskilt JF Sebastian surrealistiska lägenhet, en enorm våning full med bisarra varelser som gen-ingenjören skapat för att hålla sig själv sällskap. Samma gäller scenerna när Deckard jagar Zhora genom gatorna i Chinatown och Vangelis drömska soundtrack dränker gatuljuden och skiftar total fokus till den livrädda Zhora när hon jagas av Deckard. Ett scen och kamera-arbete som etsar sig fast på näthinnan och får en att längta efter mer.

Storyn kan tyckas linjär för en förstagångstittare men storyn är mer än bara replikantjakt, den utforskar både överbefolkning, människans empati (och brist på empati) och farorna med att trixa med genetiken i syfte att skapa slavar för en dekadent människoras utan tanke på konsekvenserna.

Slutligen. Det finns inget dåligt med den här filmen, storyn med sitt makliga tempo skapar en underbar stämning i Scott’s dystopiska LA, de otrolig vackra vyerna, specialeffekterna, scenbygget, kamera-arbetet och castingen är 100% bra. En perfekt film.

Betyg: 5/5

Citizen Kane (Orson Welles, 1941)

Citizen Kane är rankad som en av världens bästa filmer av kritiker, filmtidskrifter och filmnördar världen över. Det är inget sammanträffande. Citizen Kane är en mycket bra film, både välberättad och med en tekniskt kunnande som bländar åskådaren. Filmen blev utbuad på Oscars-galan och William Randolph Hearst, som Charles Foster Kane bygger på blev topp tunnor rasande. Citizen Kane har dock fått upprättelse med åren som en av filmhistoriens viktigaste filmer. Det är knappast troligt att det finns en regissör i världen som inte har sett Citizen Kane.

Filmen handlar om Charles Foster Kane, en ung egensinnig man med goda förutsättningar att bli något stort. Kane väljer att ge sig in i tidningsbranschen och gör New York Inquirer till en storsäljare. Storyn behandlar Kanes liv som tidningsmagnat, äkta make, älskare och vän i långsamt men konsekvent tempo. Welles spelar själv Kane och många skådespelare gjorde sin debut i Citizen Kane.

Tyvärr så spenderade jag halva filmen med att försöka hålla mig vaken så blir nog tvungen att se om den och skriva en ny recension senare. Väldigt sevärd film hur som helst. Se den.

Betyg: 4/5